Adventskalender de luxe
Ja, då var man tillbaka till denna blogg då, senaste inlägget var för snart ett år sedan. Kände då att detta inte var mitt forum, kanske är det inte det nu heller, men jag ska åtminstone använda bloggen för ett syfte fram till julafton. Nämligen min adventskalender. Det är på inrådan av kära Elisabeth Gehrke, och hon brukar ha goda råd, så då kör vi så.
Min kalender har temat feminism och systerskap. Inget avancerat egentligen, utan lite av varje på det temat. Tanken väcktes efter den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Då deltog jag i en manifestation som kvinno- och tjejjouren i Karlstad (alla kvinnors hus) arrangerade. Vi tände 181 ljus som symboliserade de kvinnor som dödats under 2000-talet av den man de levde med eller hade levt med. Flera tal hölls, bland annat av landshövdningen Eva Eriksson och kvinnliga politiker från olika partier. Det absolut mest gripande talet höll Maria som hade varit med och ordnat manifestationen. Hon gav en bild av några av dessa kvinnor som bragts om livet. Hon berättade vad de jobbat med, hur gamla de var, hur många barn de hade och under vilka omständigheter de blivit dödade. Jag fick hålla tillbaka tårarna fast jag kanske bara skulle låtit dem falla. För dessa 181 kvinnor. Och de kvinnor som lever under dessa omständigheter i detta nu.
Det jag saknade i de tal som hölls var feminismen. Vart har den tagit vägen?? Någon talade om samverkan, en annan om barn och normer och en tredje gjorde en internationell utblick. Alla bra ingredienser men vart är glöden och ilskan? Uppgivenheten men hoppet? Vart finns politikerna som på allvar lyfter vad detta är ett yttersta uttryck för? En galen värld där kvinnor mördas. Där detta är steget över ruinens brant i vårt ojämställda sammhälle. Som feminist känner jag mer och mer hur det är mindre och mindre accepterat att vara det idag. Men se, det tänker inte jag acceptera.
Så ett sätt att råda bot på det är att ha denna kalender som en ventil för mitt engagemang, för min ilska, för min frustration, för min stolthet, för min sorg och för min tacksamhet. Varje dag en ny lucka där jag förmedlar något som jag tycker är viktigt och som berör mig på något sätt, med någon känsla.
Det kommer att vara stort som smått, för det är så det är att vara feminist, enligt mig i alla fall. Det kan vara de små sakerna från dag till dag och det kan vara de systemfel som gör att det ser ut som det gör idag (ojämställt om det var någon som undrade).
Så håll till godo och följ med på min lucköppning om ni vill!
//Bea
Min kalender har temat feminism och systerskap. Inget avancerat egentligen, utan lite av varje på det temat. Tanken väcktes efter den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Då deltog jag i en manifestation som kvinno- och tjejjouren i Karlstad (alla kvinnors hus) arrangerade. Vi tände 181 ljus som symboliserade de kvinnor som dödats under 2000-talet av den man de levde med eller hade levt med. Flera tal hölls, bland annat av landshövdningen Eva Eriksson och kvinnliga politiker från olika partier. Det absolut mest gripande talet höll Maria som hade varit med och ordnat manifestationen. Hon gav en bild av några av dessa kvinnor som bragts om livet. Hon berättade vad de jobbat med, hur gamla de var, hur många barn de hade och under vilka omständigheter de blivit dödade. Jag fick hålla tillbaka tårarna fast jag kanske bara skulle låtit dem falla. För dessa 181 kvinnor. Och de kvinnor som lever under dessa omständigheter i detta nu.
Det jag saknade i de tal som hölls var feminismen. Vart har den tagit vägen?? Någon talade om samverkan, en annan om barn och normer och en tredje gjorde en internationell utblick. Alla bra ingredienser men vart är glöden och ilskan? Uppgivenheten men hoppet? Vart finns politikerna som på allvar lyfter vad detta är ett yttersta uttryck för? En galen värld där kvinnor mördas. Där detta är steget över ruinens brant i vårt ojämställda sammhälle. Som feminist känner jag mer och mer hur det är mindre och mindre accepterat att vara det idag. Men se, det tänker inte jag acceptera.
Så ett sätt att råda bot på det är att ha denna kalender som en ventil för mitt engagemang, för min ilska, för min frustration, för min stolthet, för min sorg och för min tacksamhet. Varje dag en ny lucka där jag förmedlar något som jag tycker är viktigt och som berör mig på något sätt, med någon känsla.
Det kommer att vara stort som smått, för det är så det är att vara feminist, enligt mig i alla fall. Det kan vara de små sakerna från dag till dag och det kan vara de systemfel som gör att det ser ut som det gör idag (ojämställt om det var någon som undrade).
Så håll till godo och följ med på min lucköppning om ni vill!
//Bea
Kommentarer
Trackback
