Lucka 3
I Lucka 3 finns min frustration över prestationsångesten. Min och många andra, inte minst unga, kvinnors följeslagare.
Lätt att dölja många gånger, men den finns där. Gnager. Orsakar sömnproblem. Magkatarr som förföljt mig. Hudproblem. Oro inför saker som ännu inte hänt. Ångest inför framtiden och svårigheten, eller till och med oförmågan, att "leva i nuet". Ständigt en känsla av otillräcklighet. Jag vet ju att jag kan mer, kan bättre, kan snabbare och mer effektivt. Fast kan jag egentligen mer hela tiden? När jag aldrig sätter kraven där de är för mig synliga, kommer jag då någonsin att nå upp till dem? Eller springer jag likt en åsna med en morot framför ögonen, jag kommer helt enkelt aldrig att få tag i den? Har inte hört en enda ung kvinna i min bekantskapskrets som vittnar om motsatsen. Tyvärr. Träd fram och ge mig av din styrka i så fall!
Jag är min största kritiker på alla plan. Klart att jag tycker jag gör bra saker. Ibland superbra saker. Det är inte det. Men superbra är ju inte perfekt, eller hur?
Jag tror jag kan ringa in när jag "drabbades" av duktig flicka-syndromet. Jag lärde mig läsa vid 4 års ålder och jag läste för de andra barnen på lekis medan fröknarna fikade. Det är det första minnet, kanske efterhanskonstuerat, av att jag var utpekat duktig. Och vem vill inte vara det. Eller?
Hittade en artikel om en ung kvinna som drabbats av eländet.
Ur "Prins Charles känsla" av Liv Strömquist.
//Bea
Lätt att dölja många gånger, men den finns där. Gnager. Orsakar sömnproblem. Magkatarr som förföljt mig. Hudproblem. Oro inför saker som ännu inte hänt. Ångest inför framtiden och svårigheten, eller till och med oförmågan, att "leva i nuet". Ständigt en känsla av otillräcklighet. Jag vet ju att jag kan mer, kan bättre, kan snabbare och mer effektivt. Fast kan jag egentligen mer hela tiden? När jag aldrig sätter kraven där de är för mig synliga, kommer jag då någonsin att nå upp till dem? Eller springer jag likt en åsna med en morot framför ögonen, jag kommer helt enkelt aldrig att få tag i den? Har inte hört en enda ung kvinna i min bekantskapskrets som vittnar om motsatsen. Tyvärr. Träd fram och ge mig av din styrka i så fall!
Jag är min största kritiker på alla plan. Klart att jag tycker jag gör bra saker. Ibland superbra saker. Det är inte det. Men superbra är ju inte perfekt, eller hur?
Jag tror jag kan ringa in när jag "drabbades" av duktig flicka-syndromet. Jag lärde mig läsa vid 4 års ålder och jag läste för de andra barnen på lekis medan fröknarna fikade. Det är det första minnet, kanske efterhanskonstuerat, av att jag var utpekat duktig. Och vem vill inte vara det. Eller?
Hittade en artikel om en ung kvinna som drabbats av eländet.
Ur "Prins Charles känsla" av Liv Strömquist.
//Bea
Kommentarer
Trackback
