beatricehoga

Brukar gilla att vara arg, samlar ofta kraft från min ilska och mer kommer att visa sig här, jag lovar.

Men i Lucka 4 så finns ingen ilska utan min tacksamhet och glädje över de vänner jag har omkring mig. Pepp, stöttning, bra diskussioner och samtal värmer mig i själen. Värmer mig i hjärtat och får min puls att slå lite långsammare. Mitt perspektiv kan vidgas och jag får vara arg, ledsen, barnslig eller vilken känsla jag nu vill ikläda mig. Jag behöver inte förställa mig eller känna prestationskrav. Jag får vara mig själv och även om jag inte alltid är nöjd med det så är det rätt gott att få släppa ut magen och bara vara en stund.

Utan systerskapet skulle jag bli galen.





Bild lånad från a girl's guide to taking over the world på facebook.

//Bea

I Lucka 1 hittar man min djupa beundran inför alla jourkvinnor och andra medsystrar i vårt land som oförtrutet lyssnar, gråter, skrattar och stöttar så många kvinnor som blir misshandlade av den man de lever med.

Det finns ungefär 180 kvinnojourer i Sverige. 180 verksamheter som finns till för att mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer existerar. I vårt land där 27 312 anmälningar om våld mot kvinnor över 18 år gjordes 2010 och där 85 % av de misstänkta var en man varav varannan närstående till kvinnan.

Visionen för kvinnojouren i Karlstad är att verksamheten en dag ska upphöra. För visionen är en dag ett samhälle där kvinnorjourer inte längre behövs. Jag längtar till den dagen.

Till dess ska de kvinnor som lägger sin tid, sitt engagemang och sin själ på detta arbete ha en stor eloge. Hur så många så osjälviskt stöttar sina medsystrar i deras sorg, ilska, rädsla och uppgivenhet över livet och vad de blivit utsatta för. De är hjältar.


Ni är fantastiska! En sång på temat (kanske mindre peppig, men ändå så vacker) får medfölja.






//Bea

Ja, då var man tillbaka till denna blogg då, senaste inlägget var för snart ett år sedan. Kände då att detta inte var mitt forum, kanske är det inte det nu heller, men jag ska åtminstone använda bloggen för ett syfte fram till julafton. Nämligen min adventskalender. Det är på inrådan av kära Elisabeth Gehrke, och hon brukar ha goda råd, så då kör vi så.

Min kalender har temat feminism och systerskap. Inget avancerat egentligen, utan lite av varje på det temat. Tanken väcktes efter den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Då deltog jag i en manifestation som kvinno- och tjejjouren i Karlstad (alla kvinnors hus) arrangerade. Vi tände 181 ljus som symboliserade de kvinnor som dödats under 2000-talet av den man de levde med eller hade levt med. Flera tal hölls, bland annat av landshövdningen Eva Eriksson och kvinnliga politiker från olika partier. Det absolut mest gripande talet höll Maria som hade varit med och ordnat manifestationen. Hon gav en bild av några av dessa kvinnor som bragts om livet. Hon berättade vad de jobbat med, hur gamla de var, hur många barn de hade och under vilka omständigheter de blivit dödade. Jag fick hålla tillbaka tårarna fast jag kanske bara skulle låtit dem falla. För dessa 181 kvinnor. Och de kvinnor som lever under dessa omständigheter i detta nu.

Det jag saknade i de tal som hölls var feminismen. Vart har den tagit vägen?? Någon talade om samverkan, en annan om barn och normer och en tredje gjorde en internationell utblick. Alla bra ingredienser men vart är glöden och ilskan? Uppgivenheten men hoppet? Vart finns politikerna som på allvar lyfter vad detta är ett yttersta uttryck för? En galen värld där kvinnor mördas. Där detta är steget över ruinens brant i vårt ojämställda sammhälle. Som feminist känner jag mer och mer hur det är mindre och mindre accepterat att vara det idag. Men se, det tänker inte jag acceptera.

Så ett sätt att råda bot på det är att ha denna kalender som en ventil för mitt engagemang, för min ilska, för min frustration, för min stolthet, för min sorg och för min tacksamhet. Varje dag en ny lucka där jag förmedlar något som jag tycker är viktigt och som berör mig på något sätt, med någon känsla.

Det kommer att vara stort som smått, för det är så det är att vara feminist, enligt mig i alla fall. Det kan vara de små sakerna från dag till dag och det kan vara de systemfel som gör att det ser ut som det gör idag (ojämställt om det var någon som undrade).

Så håll till godo och följ med på min lucköppning om ni vill!







//Bea

För ett par veckor sedan inkom en skriftliga fråga till Jan Björklund angående studentinflytandet som handlade om hur han avsåg att förbättra studenternas möjligheter till inflytande på landets universitet och högskolor.

Häromdagen kom svaret på frågan. Jag måste dock tillstå att jag inte tyckte att det var ett direkt svar. Att regeringen inte hade som intention att fullt ut finansiera all verksamhet som kårerna bedriver är en självklarhet, och ingen begär det. Dock så kräver den infrastruktur som är nödvändig för att tillvarata engagemanget mer resurser än vad som idag ges, som dessutom kommer att bli mindre kommande år. Att rekrytera, utbilda och följa upp det arbete som till exempel studentrepresentanter utför dagligen kräver tid och resurser. Det kräver att kårerna har möjlighet att ha förtroendevalda på heltid, hur många beror såklart på hur stort lärosätet är. Det krävs till exempel att en förtroendevald är med på ledningsgruppsmöten och rektorsmöten för att få direktinformation om vad som händer på lärosätet och därifrån formulera strategier för hur studentkåren ska agera i vissa situationer. Och studentinflytandet skulle inte bli reellt om inte det fanns möjlighet till detta. Det ideella engagemanget är en förutsättning, men också en stabil struktur som kan ta tillvara det. Utöver detta krävs det bland annat omvärldsbevakning (ett ganska omfattande arbete i dessa reformernas tidevarv) stöd, rådgivning och informationsspridning till studenter och mycket mycket mer.

Detta är inte verksamhet som kan existera utan resurser. Då kårernas arbete idag är stadgat i förordning och gör gällande att studentinflytande och utbildningsbevakning dessutom ska bedrivas för samtliga studenter inom kårens verksamhetsområde, så är det inte särskilt enkelt att rekrytera medlemmar på den verksamheten, då den ska bedrivas för alla (vilket jag inte motsätter mig).

Att den formella rätten till studentinflytande inte är borttagen stämmer helt, det har ingen trott eller påstått vad jag vet. Men jag vill gärna se att den formella rätten kan användas till kvalitativt arbete. Där studenterna har möjlighet att forma åsikter efter att ha kunnat tillägna sig kunskap om olika frågor och därefter bedriva sitt arbete.

De senaste dagarna har det uppdagats att det inte går helt smidigt för studentkårerna runtom i landet vad gäller relationen till lärosätet. Det handlar främst om förhandling av ekonomiskt stöd till kåren, något som är nödvändigt för att inte verksamheten ska tvingas minska till oigenkännlighet på sina håll. Men det verkar också finnas en viss missförståelse för att statsanslaget ska utbetalas till kårerna utan förbehåll, då förbehållet redan finns i lagtext och beskriver studentkårernas uppdrag som ska bedrivas för dessa medel.

Det är frågan om oberoendet som SFS just nu lägger sitt fokus på. Kårernas oberoende är centralt för att de ska kunna bidra till utvecklingen vid lärosäten på ett kontruktivt sätt och kunna ta positionen som motpart utan att riskera påföljder.

Jag vill gärna veta konkret hur utbildningsministern tänker sig att noga följa effekterna av avskaffandet, men det blir troligen en fråga för nästa möte.

//Bea

Jag tycker helt klart att konstnärliga utbildningar alltför ofta tappas bort i utbildningsdebatten, ibland får jag känslan av att de liksom inte "räknas in" i utbildningssverige. Det förutsätts ofta i debatten att det är tekniska/naturvetenskapliga/samhällsvetenskapliga/humanistiska (ibland i alla fall..) eller juridiska utbildningar som menas.

Ärligt ska jag också erkänna att jag inte är så insatt som jag skulle vilja vara i de konstnärliga utbildningarna, eller så är jag fånigt fel ute i att tro att de skiljer sig nämnvärt från andra utbildningar...jag är något generad inför detta. Detta också trots att jag som ordförande för Karlstad Studentkår också hade Musikhögskolan Ingesund som verksamhetsområde. Under åren så har flera jobbat på att stärka kontakten till sektionen där för att stärka inblicken i deras utbildning och arbete och jag nådde inte hela vägen fram under mitt år ska jag erkänna (outar mig själv här nu...).

Vad gäller framtiden för studenter på konstnärliga utbildningar så kan jag dock säga att de som de allra flesta vill kunna försörja sig på det de är intresserade av och älskar att göra. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gick i förra veckan ut och sa att hon ville se fler volontärer inom kulturvärlden.

Kungliga Musikhögskolans Studentkår gick då ut med ett pressmeddelande i kritik mot detta:

"Fler jobb istället för gratisjobbare!

I veckan kunde vi höra kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths starka önskan efter fler volontärer i kulturvärlden. Kungl. Musikhögskolans Studentkår (KMS) menar att det här är ett aningslöst förslag i en tid då kulturpolitiken står inför stora utmaningar.

 

KMS har ingenting emot att folk arbetar som volontärer, tvärtom. Däremot är det problematiskt och oroväckande när kulturdebatten börjar handla om hur man ska få fler som jobbar gratis i en tid då man står inför stora utmaningar med att skapa förutsättningar för konst och kultur i samhället. Kulturministerns förslag kan tyckas harmlöst men saknar riktning och mål. Var finns de politiska visionerna och de långsiktiga lösningarna?

 

”Det här förskjuter debatten och befäster bilden av kultur som något man håller på med lite på kul.” säger Victor Lisinski, ordförande för KMS. ”Våra medlemmar är högutbildade kreatörer och pedagoger med stark konstnärlig drivkraft och vilja att skapa ett levande kulturklimat. Vi vill se konkreta lösningar på hur denna kapacitet ska tas tillvara, inte tomma förslag.”

 

Victor har själv arbetat som volontär på festivaler, konserter och i vänföreningar och håller inte med om att kulturvärlden saknar förmåga att ta emot volontärer.

”Kulturministern är välkommen att ställa upp som volontär på någon av de festivaler som anordnas av våra studenter. Då märker hon hur väl rustade vi är för att ta emot ideellt arbete.”

 

För mer information kontakta

 

Victor Lisinski - ordförande Kungl. Musikhögskolans Studentkår

[email protected]

070 495 09 04

 

Ingrid Sivard - sekreterare Kungl. Musikhögskolans Studentkår

[email protected]

070 568 51 41"

 

Väl rutet säger jag och måste se till att fylla igen mitt kunskapsglapp genom ett besök hos KMS.

//Bea

Den 28 oktober höll SUHF sin förbundförsamling i Eskilstuna och jag var där då SFS har närvaro och yttranderätt på dessa.

Dagen inleddes med diskussioner kring studieavgifter, "vetenskapligt komptenta organ" samt om forskarutbildningen efter ändringarna i HF, där krav på betygsskala, högskolepedagogisk utbildning och handledarutbildning tagits bort bland annat.

Jag tänkte uppehålla mig lite kring den första diskussionen om studieavgifter. Det finns vissa saker som kommer att ske genom nationell samverkan när avgifterna börjar gälla, såsom regelverk och tolkning av dessa, redovisning av avgifter, frågor kopplat till Migrationsverket och andra myndigheter samt etiska riktlinjer.

Lokalt på varje lärosäte kommer istället marknadsföring, utbildningsutbud, prissättning, hanteringen av avgifter samt mottagande ske.

Sen finns det några frågor som är olösta i dagsläget kring om det ska ske nationellt eller på varje lärosäte. Det rör antagning, marknadsföring av Sverige som studiedestination, stipendiefrågan (inget nytt där än), omvärldsbevakning och andra frågor som kan komma att dyka upp.

Vad gäller stipendierna så är det intet nytt. Vad man vet är att det kommer att vara stipendier från utrikesdepartementet som går som bistånd till 12 länder (har för mig att detta är ODA-länderna som också ändras varje år). Sedan finns det ytterligare stipendier från utrikesdepartementet som inte får ges eller tas emot av någon från de nyss nämnda 12 länderna. Detta måste rapporteras så att det kommer in till departementet och SUHF lyfte farhågor kring detta då de inte vill att studenternas landsbeteckning ska hamna i offentliga system.

Vad gäller antagningen så vill vissa ta hem den själv och andra att det ska kvarstå som samordnad antagning nationellt. Problemet med att ha antagningen nationellt är att det atr lång tid och är inte så flexibelt. Till exempel så är utbildningsmässorna tidigare på hösten, innan ansökan och antagning startat i Sverige vilket upplevs som ett problem. Skulle lärosätena göra det själva så skulle det enskilda lärosätet kunna synas mer.

Frågan om vad som är bäst är oklart, men med färre studenter så kan det vara värt att gå ifrån samordningen om den ej ger samma vinster.

En viktig fråga i detta är likabehandlingen av studenter. Till exempel kan inte högre ställda kriterier användas för dessa studenter och inga kurser får vara stängda för att söka till exempel, att jämföra med till exempel Danmark. Dock är frågan hur långt kravet på likabehandling går då det redan nu finns lärosäten som kommer att ordna så att det med säkerhet finns bostäder. Jag har fått frågan om det verkligen är likabehandling samtidigt som det vore olyckligt att en student ska komma hit och betala höga avgifter och inte ha någonstans att bo? Jag är förvirrad i den frågan och den ska upp för diskussion.

En annan fråga som lyftes gällande antagningen var att det inte går att låsa platser för avgiftsstudenter och anpassa antagningen därefter då resurstilldelningssystemet inte tillåter det.

Ja det var sammanfattning av den frågan. Punkterna under själva mötet var en del rapporter, bland annat från Expertgruppen för kvalitetsfrågor, hantering av full kostnadstäckning, strategi för att stärka Sverige som studiedestination samt förslag om befattningsstruktur. Där gällde frågan rätt eller möjlighet till befordran från till exempel lektor till professor.

Lars Haikola redogjorde för läget gällande det nya kvalitetsutvärderingssystemet (kommer att bli ett eget inlägg) och så valdes ny styrelse med Pam Fredman som fortsatt ordförande och Marita Hilliges (rektor vid Högskolan i Dalarna) valdes till ny vice ordförande. Verksamhetsplan skulle också tas och där passade jag på att lyfta frågan om studentinflytande och vikten av att vi har lärosätenas stöd i den frågan. Det ledde till att den skulle läggas till i verksamhetsplanen, vilket jag blev väldigt glad för!

Det var en kort sammanfattning så här på söndagskvällen, vilket gör att det inte innehåller några djupa analyser eller känslostormar. Det var en givande dag allt som allt, kul att sitta med alla rektorer och förvaltningschefer och lyssna till diskussioner. Jag hann även med ett snabbt besök hos Mälardalens studentkår som hann komma till Eskilstuna på eftermiddagen, mycket trevligt!

//Bea

Ponera att man som student studerar en kurs/ett program på heltid, 30 hp (ECTS-credits) per termin. 1 hp ska motsvara cirka 25-30 timmar per vecka, vilket gör att 1,5 hp ska motsvara cirka 37,5-45 timmar per vecka. Det går att fördjupa sig lite om man vill i ECTS Users' Guide.

Det ultimata, enligt SFS mening, är att man som student har dels en rimlig lägstanivå på antal undervisningstimmar, eller lärarkontakt så behöver vi inte specificera vilken form av undervisning som menas. Vi vill se 15 timmar som minimum. Detta anser vi ger en bra balans mellan tid för undervisning och tid för egenstudier, reflektion och examninationsuppgifter (alla delar ska ingå i de timmarna som nämns ovan). Idag finns utbildningar, främst på humaniora, samhällsvetenskap och juridik som har så lite som 4 timmar undervisningstid per vecka.

Samtidigt har vi idag utbildningar som istället har det motsatta problemet, med väldigt många timmars undervisning/laborationer/seminarier. Inte bra om inte tiden räcker till för inläsning och reflektion utan att arbestbördan istället kraftigt överstiger rekommenderad sådan.

Läget är med andra ord inte optimalt idag. Kopplat till detta har vi studenternas ekonomiska situation. Att ha råd med litteratur, hyra, kollektivtrafik, mat och andra levnadsomkostnader är naturligtvis en viktig faktor för att kunna ägna sig koncentrerat åt sina studier på heltid. Så är inte fallet idag. Regeringen kommer att höja lånedelen på studiemedlet vilket förbättrar situationen i detta nu, men skuldsätter den enskilda studentern än mer för framtiden.

Så har vi fribeloppet, gränsen för hur mycket man som student kan tjäna utan att det inverkar på studiemedlet. Detta ska nu höjas till cirka 137 000 per kalenderår.

Detta görs med argumentet att det ska löna sig att arbeta även för studenter. Helt i linje med regeringens politik så det är inget konstigt så långt.

Men om vi tittar på arbetsbördan som en student ska ha vid heltidsstudier, jag är medveten om att det inte ser ut så idag på många utbildningar och att studenterna anser detta också, så innebär detta alltså en full arbetsvecka att jämföra med vad en arbetstagare i Sverige idag har. Ingen skulle uppmana dessa arbetstagare att arbeta extra för att få ekonomin att gå ihop, därav anser vi inte eller att studenter ska behöva göra det. Frivilligt för de som kan och vill, absolut! Men ett studiemedel som man som student kan klara sig på och ägna sig åt sina studier på heltid är det som bör prioriteras. Som lyftes ovan gällande arbetsbördan så är det också tydligt att alla studenter inte har möjlighet att arbeta extra på grund av en hög arbetsbörda i sina studier.

Så läste jag en motion inlämnad till riksdagen idag gällande just detta. Inget konstigt med förslaget i sig, det är konsekvent utifrån politiken, så långt allt väl. Det rör frågan om att helt eller delvis försörja sig under sin studietid på extraarbete. Att göra det delvis om man har tid med ett extraknäck eller om man faktiskt studerar deltid, absolut. Men att helt försörja sig på ett extraarbete parallellt med heltidsstudier? Då värnar man inte särskilt om studentens hälsa eller vad som krävs för att klara heltidsstudier. Jag skulle vilja höra en motivering till det.

Det andra som nämns i motionen som jag reagerar på är att extraarbete "ger en bättre kontakt med arbetsmarknaden och underlättar för studenter att få ett arbete efter examen". För det första kan sägas att man som student inte får de mest kvalificerade extraknäcken som har koppling till den arbetsmarknad man ska söka sig till efter avslutad utbildning. Jag arbetade extra inom äldrevårde och har en pol.mag. i statsvetenskap, inte så kopplat med andra ord.

Läser man sedan i examensordningen för till exempel magisterexamen så kan man läsa:

- visa sådan färdighet som fordras för att delta i forsknings-
och utvecklingsarbete eller för att arbeta i annan kvalificerad
verksamhet.

Vidare så har lärosätena samverkan som ytterligare en uppgift idag, och det är ingen tvekan om att arbetslivsanknytning ska ske inom ramen för utbildningen, inte något som studenten på egen hand ska ta tag i utöver sina heltidsstudier. Att det också kan kvalitetssäkras är en viktig faktor som inte kan göras genom ett extraarbete.

Så, i sak om ett slopat fribelopp har jag inget problem att förstå den motion som lagts fram. Men resonemanget kring högre utbildning håller jag inte med om, alls. Syftet med högre utbildning, vilken funktion den har och studentens roll och situation i den måste fortsätta diskuteras och komma alla riksdagsledamöter till del. Och man måste nå roten till problemet och inte åtgärda symptomen.

//Bea

Dagens nyheter rapporterade i måndags om studentkårerna ute i landet och att det går kärvt ekonomiskt efter kårobligatoriets avskaffande.

Flera kårer gjorde förra året stora omställningar, inte minst då lärosätena inte kunde gå in med lika mycket ekonomiskt stöd. Det finns studentkårer som fått ganska rejäla summor som ska stötta verksamheten, men det är fortfarande tufft. Det som inte nämns i DN är just de skillnader som föreligger vad gäller ekonomiskt stöd från lärosätet, det varierar från dryga 100 kronor per helårsstudent upp till 500 kronor per helårsstudent.

Lokalmedia har naturligtvis nappat på DN:s rapportering och pratat med kårerna ute i landet. Många lyfte de utmaningar de står inför idag, just nu, med medlemsrekrytering och nedskärningar. Så här första terminen då många kårer famlar i mörkret för att hitta vägen för deras organisation så kämpar de med att rekrytera medlemmar. Med många gånger kraftigt sänkta medlemsavgifter, medlemsförmåner och stora marknadsföringskampanjer sliter nu förtroendevalda för att få antal medlemmar att nå en acceptabel nivå (vad nu det är?).

Jag uttalade mig till TT för SFS räkning vilket fick genomslag i flera medier. Jag vill lyfta några saker som inte bara har att göra med här och nu, utan långsiktiga konsekvenser som kan uppstå.

Om vi börjar med det faktum att studentkårerna fått ekonomiskt stöd från lärosätena. Lärosätena värderar alldeles uppenbarligen det arbete kårerna gör och den funktion de fyller. Bra så långt.

Men, det finns problem med detta, annars skulle jag inte skriva om det (överlag uttalar och skriver jag ofta för att påtala problem som föreligger för studenterna…). Att pengar utgår direkt från lärosätet till den part som ska granska detsamma skapar en beroendesituation. Detta kanske inte någon studentkår eller lärosäte känner av i dagsläget, men det innebär det likaväl och vi ser risker på sikt i relationen mellan studentkår och lärosäte. En arbetsgivare utser inte facklig motpart och skulle inte göra det oavsett hur väl man skulle anse det fungera. Detsamma gäller här. Lärosätena inte bara utser studentkår och ger kårstatus, de ger även pengar så de kan bedriva sin verksamhet.

Bra med lärosätenas stöd är att en del kårer inte tvingats till så radikala omställningar under den korta tid de fick på sig. SFS och andra aktörer varnade för just den korta tid kårerna fick på sig. Det är en mångårig organisation som ska omformas, och detta av studenter som är förtroendevalda under ett år för att sedan låta nya förmågor ta över. Jag hyser djup respekt för dessa människor som slitit hårt under denna korta tid! Jag hyser inte respekt i den här frågan till de som tvingade dem till att slita genom att bara ge ett år att ställa om organisationen och undermåligt anslag för att bedriva det arbete man ålagt kårerna.

Men låt oss komma ihåg en sak i detta. Det beslut som fattades innebär att det är den studentkår lärosätena beslutar ge kårstatus som är den kår som har att representera studenterna. I det beslutet ligger legitimiteten, inte i antal medlemmar. Jag har full förståelse för att man som kår vill ha många medlemmar, jag tycker också det, men för sitt självförtroende så ska alla komma ihåg det. Och kårerna har att företräda studenterna gentemot lärosätet i alla frågor oavsett medlemmar. Ni har rätten att göra det.

Studentkårerna som studentföreträdare behövs för studentinflytandet. Studenter måste på något sätt få inflytande över alla beslut som berör dem och tillgång till alla rum där det som berör dem diskuteras. Där fyller studentkårerna sin funktion. Studentkåren driver på utvecklingen på lärosätet, i kvalitetsfrågor och studiesociala frågor där studenterna berörs. Man ser till studenternas bästa och skyddar deras rättigheter. Det är den huvudsakliga funktionen, idag förtydligat än mer enligt lag.

Pubverksamhet, bio och andra aktiviteter i all ära. Det är bra att det finns kårer som kan ha dessa verksamheter, men det är inte kärnverksamheten. Och det är inte det som riskerar att på lång sikt försämra studenternas inflytande över sin utbildning. Det är otillräckliga statliga verksamhetsbidrag som riskerar det. Det är att idag tvingas lägga kraft på medlemsrekrytering med minskade resurser som riskerar leda till en urholkning av studentinflytandet. Det är då Sverige på sikt riskerar att förlora sitt goda rykte om att vara ett land med starkt studentinflytande. Där studenterna räknas som både mot- och medaktörer, som kvalitetsdrivande och handlingskraftiga för sitt värnande om studenternas rättigheter.

Det fanns en tid då studenterna inte fick ta plats bredvid professorer i mötesrummen. Vi slog oss in och ses idag som en part man inte vill vara utan. Vi vill inte se att det förändras. Men då krävs det ett ansvarstagande från politikerna. Och det krävs att vi bröstar upp oss för det vi åstadkommit och det vi är bra på och viktiga för.

 

Jag uppmanar alla kårer att uppmärksamma de långsiktiga konsekvenserna som kan uppstå. Att budgeten har förändrats är en självklarhet, men inte det viktiga. Det är innehållet som är det viktiga. Berätta vad ni åstadkommit och vad ni gör, berätta på vilket sätt era timmar i mötesrummen med nämnderna påverkar och har betydelse för studenterna! Vi behöver alla lyfta fram det för att säkra studentinflytandet!

 

//Bea

 

Nu har så regeringen fattat beslut om särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m. I detta kan man se fördelningen per lärosäte vad gäller statsanslaget som ska fördelas till studentkårerna runtom i landet.

Ni hittar det under ap. 11 här

//Bea

Tänkte kommentera den rankinglista som nu kommit, Academic Ranking of World Universities, det kan vara värt att göra det i valtider - så inte den används som ursäkt eller argument för att inte satsa på högre utbildning i Sverige.

Tre universitet i Sverige tar sig in på topp 100-listan, vi har Karolinska Institutet (42), Uppsala universitet (66) och Stockholms universitet (79), vilket är roligt såklart!

Men det säger ingenting om kvaliteten i de enskilda utbildningarna och det är viktigt att komma ihåg. Tittar man på kriterierna för till exempel utbildningskvalitet så är indikatorn om en tidigare student vunnit Nobelpris eller har medaljer inom sitt fält. Det är också mycket kopplat till publiceringar och citeringar. Så det säger ingenting och pedagogisk kompetens och framförallt inget om undervisningstid. Så ett universitet med många Nobelprisvinnare men inga undervisningstimmar kan bli topprankat - jag tror inte särskilt många studenter skulle känna av kvaliteten i den utbildningen...Men det är inte fy skam för det såklart!

Vad gäller topp 100-listan över främsta universiteten inom samhällsvetenskap så finns inte Sverige med, det förvånar mig inte - men återigen så mäter inte denna ranking kvalitet eller ger någon egentlig fingervisning för studenter. Men den får uppmärksamhet, därför är det viktigt att påpeka vad den faktiskt rankar.

Så detta kan inte användas som en ursäkt för att inte satsa på utbildningskvalitet i Sverige - bara så alla är med på det menar jag.



(bild från svenska.yle.fi)

Även Nicke Grundberg lyfter frågan.

//Bea

Innan jag skulle lämna kontoret idag så gick jag på toaletten. När jag är där så hör jag ett högt tjut bort i korridoren. Tänker såklart vad tusan det var och går till kontoret. Där tjoar min kollega Elisabeth Gehrke och säger att "regeringen ändrar antagningsreglerna!"

Vi blev glada båda två, det har varit oerhört frustrerande att arbeta med den här frågan faktiskt. Att det varit det beror på att jag fått mail och telefonsamtal från sökande som inte kommit in och som varit jättebesvikna, arga och mått dåligt över de nya reglerna och att de inte kunnat konkurrera på samma villkor som andra. Det är sällan man blir kontaktade av enskilda på det sättet när man jobbar på nationell nivå. Jag hoppas att de som kontaktat mig känner sig väl bemötta och att de nu får viss upprättelse.

Det är lätt att vara kritisk till att regeringen inte lyssnade till varningarna för dessa konsekvenser innan man tog beslut om de nya reglerna, men jag känner att jag och SFS varit tydliga med det tidigare. I dagsläget tänker jag vara glad för att arbetet den senaste tiden gett resultat.

En brasklapp tänker jag lägga in dock och det är att frågan inte är över för att regeringen nu backar. Ändringen för sökande med äldre gymnasiebetyg ska nu gälla från och med nästa år, antagningen till HT2011. Vidare så granskar EU-kommissionen regeringen gällande sökande med utländska betyg som misstänkts ha diskriminerats vilket strider mot EG-rätten. Men hela antagningssystemet måste ses över!

Idag är det ett oöverskådligt och komplext system som måste utredas från grunden. Den utredningen bör göras parlamentarisk, något som berördes i Almedalen av Ulrika Carlsson (C), Lars Hjälmered (M), Mats Pertoft (Mp) och Marie Granlund (S) under ett seminarium om just antagningsreglerna. En utredning måste också nära involvera berörda parter i form av studenter, lärosäten, Högskoleverket (HSV) och Verket för Högskoleservice (VHS). Det kommer också att krävas resurser med tanke på de frågor som idag ligger på HSV:s bord i form av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem och examensrätter för den nya lärarutbildningen.

//Bea

Här kommer en länk till brevet som EU-kommissionen skickat till Utbildningsdepartementet!

(Tack Christian Stråhlman)

//Bea

Kritiken mot de nya antagningsreglerna till högskolan har nog inte undgått många under de senaste veckorna. Den har kommit från SFS, Högskoleverket, oppositionen, enskilda sökanden och nordiska ministrar. Till slut gav sig Tobias Krantz och sa att de nya reglerna måste ses över igen.

Inför denna terminsstart så trädde de nya reglerna ikraft. Det innebär att det är fyra kvotgrupper av sökanden som har olika många utbildningsplatser att konkurrera om, ett proportionerligt antal utifrån antal sökande i gruppen. Grupperna är följande:

• 1 - direktgruppen. Här finns sökanden med svensk gymnasial utbildning.
• 2 - kompletteringsgruppen. Här finns sökande med svenska betyg som läst på komvux för att läsa upp till grundläggande behörighet eller konkurrenskompletterat för att tillgodogöra sig meritpoäng.
• 3 - här finns sökande med utländska gymnasiebetyg.
• 4 - Här finns sökande med folkhögskolebetyg.

Meritpoäng är de extra poäng som elever som gått ut gymnasieskolan 2003 eller senare kan tillgodogöra sig. De kan ges för kurser i moderna språk, engelska, matematik och särskilda kurser som är kopplad till områdesbehörigheter (kurser som krävs som förkunskaper till en särskild högskoleutbildning).

Problem med de nya reglerna är att sökande med äldre gymnasiebetyg inte kan få meritpoäng vilket gjort att de som har toppbetyg och meritvärde 20,0 inte kommer in till utbildningar då det krävs mer än 20,0 och till flera utbildningar maxpoängen 22,5. De sökandena är borträknade från början och kan inte längre komma in på sina toppbetyg för att man inte har några övergångsregler i det nya systemet.

Detta har rönt stor kritik och DO har fått in flera anmälningar bland annat har Tobias Krantz själv blivit DO-anmäld. Dock kan bara DO uttala sig om att man tycker att det är orättvist, för trots att det är indirekt diskriminering så har det stöd i högskoleförordningen (7 kap.). Är det inte fantastiskt att vi i Sverige kan lagstifta om indirekt diskriminering..? Jag har fått mail från sökande som har 20,0 i meritpoäng från sin gymnasieutbildning tidigare än 2003 och som är förtvivlade att de nu inte kan kommit in på sin drömutbildning.

Från regeringens sida så har man lyft två förklaringar till det nya systemet, att man dels vill premiera elever att läsa kurser i t.ex. språk och matematik samt att man vill gynna direktövergång till högskolan, vi har alldeles för gamla studenter i Sverige idag. Fast dessa två anser jag kan diskuteras var för sig, om man nu inte menar att åldersfrågan ska "rättas till" på detta orättvisa sätt? För annars kanske det finns andra incitament och förändringar som kan ligga till grund för att få fler elever att läsa matte? Och vad problemet är med "äldre" studenter i högskolan har ingen gett något svar på. Tobias Krantz har uttalat sig och sagt att det gynnas både individen och samhället, men på vilket sätt ges det ingen förklaring på.

Så har vi de sökande med utländska betyg. I många fall har den kvotgruppen varit så lite att det inte fanns några utbildningsplatser för dem att konkurrera om. Ingen chans från början. Detta har kritiserats från nordiska ministrar bland annat från Danmark och Island samt Finland. Lunds universitet tog tag i den frågan genom att göra en särskild prövning för dessa studenter och antog en från den gruppen där det fanns sökande och under förutsättning att de nådde upp till lägsta meritpoängen bland de ordinarie antagna.

Nu har frågan nått till EU-kommissionen som ska granska de nya antagningsreglerna gällande sökande med utländska betyg. Det som ska granskas är huruvida de nya reglerna strider mot EU-lagsiftningen, specifikt artikel 18 i TFEU (The Treaty on the Functioning of the European Union) som lyder:

"Within the scope of application of the Treaties, and without prejudice to any special provisions
contained therein, any discrimination on grounds of nationality shall be prohibited.

The European Parliament and the Council, acting in accordance with the ordinary legislative procedure,
may adopt rules designed to prohibit such discrimination."

Högst intressant är att Högskoleverket i en utredning har uttalat sig i frågan och kommit fram till att det nya systemet sannolikt inte är förenligt med EG-rättens krav på likvärdig behandling.



Jag fick idag tag i det brev som EU-kommissionen sänt till utbildningsdepartementet och Sverige har till den 6 oktober att svara. Det ska bli högst intressant att läsa svaret. Maila gärna om ni vill läsa brevet, [email protected]


Vi kan inte ha ett antagningssystem som ser ut på det här sättet. Det är oöverskådligt, högst komplicerat och orättvist. Tre beskrivningar av ett system som berör drygt 200 000 personer årligen. Det är inte acceptabelt!

Och jo, jag tycker det är bra att man nu ska se över reglerna. Trots att de nu faktiska problemen lyftes upp redan innan reglerna trädde ikraft - att lyssna till remissinstanser som är experter på området torde  vara praxis för politiker.

Och jag kan inte betona nog att hela antagningssystemet måste ses över! Allra helst bör det tillsättas en parlamentarisk utredning för detta, så att det kan bli ett system som är relativt hållbart över tid men framförallt rättvist. Nej, alla kommer inte in på högskolan, några kommer inte att kunna konkurrera om en plats. Det är att på det här sättet vara utestängd från början som inte är godtagbart. Det finns de som säger att de sökande alltid kan göra högskoleprovet. Men vill vi att det ska vara första vägen in för studenter med högsta betyg?

Jag misstänker att detta inte bara är en upprörande följetong för sommaren 2010 utan kommer att fortsätta under kommande året.

//Bea

I söndags kunde man läsa i DN om hur lärosätena i landet riskerar att gå miste om hundratals miljoner kronor när studieavgifterna införs för studenter som kommer utanför EU/EES-området 2011.

Anledningen är inte svårare att förstå än att dessa studenter inte kommer att välja Sverige när utbildningen blir avgiftsbelagd, att vi haft så många sökande är för att utbildningen varit gratis för studenterna.

Tobias Krantz menar att detta är en satsning på kvalitet inom grundutbildningen. Att dessa studenter betalar för sig istället för att urholka högre utbildning kommer gynna kvaliteten. Ett problem är dock att man istället tar pengar från sektorn som man räknar med ska fyllas igen av avgiftsbetalande studenter, något som alltså inte är särskilt sannolikt, det tillkommer inte mer pengar med ett införande av avgifter. Därmed konkurrerar vi heller inte med kvalitet vilket kommer att synas i nästa års söksiffror.

Kvaliteten i svensk grundutbildning kan bara säkras genom ett rejält resurstillskott till grundutbildningen, där utbildningskvaliteten står i centrum innan andra kostnader ska täckas, det är trots allt det som är universitetens huvuduppdrag.

Argument som framförts för införandet av avgifter är att "alla andra har det" och att svenska studenter tvingas betala avgifter när de åker utomlands och studerar. Det är inget argument som är särskilt starkt för denna radikala förändring inom svensk högre utbildning. Det behöver finnas klara argument för hur det faktiskt gynnar studenterna, samhället och utbildningen för att det ska vara värt att titta på det. Idag finns inte detta.

Däremot finns det argument för att dessa studenter ska läsa i Sverige. Studenter från andra kulturer och länder ger nya perspektiv till utbildningen vilket är oerhört värdefullt och är svårt att få på något annat sätt än det internationella utbytet. Vi har även idag masterutbildningar med en majoritet internationella studenter som riskerar nedläggning på grund av ett sviktande studentunderlag i framtiden. Vi har inte råd att riskera detta om vi vill ha en utbildning i världsklass och med internationalisering i utbildningen.

Något som ibland tas upp är att man tvingas höja kvaliteten med ett införande av studieavgifter, för att kunna konkurrera om studenterna. Men med vilka resurser ska detta göras? Då avgiftsnivåerna ska vara fullt kostnadstäckande så innebär inte det några extra pengar in i systemet. Och med den urholkning som skett av grundutbildningen de senaste 15 åren så är det enda som kan höja kvaliteten en rejäl satsning med utökade anslag per student. Hur skulle sedan denna framtvingade kvaliteten komma studenterna till gang? Ska endast de studenter som betalar avgifter få del av den men inte icke-betalande svenska och internationella studenter? Men om inga pengar tillskjuts systemet så finns det heller inga pengar att använda till kvalitetsförbättringar. Ska det omfördelas för att höja kvaliteten för betalande studenter då? Nej, knappast troligt vilket gör att det inte är en kvalitetssatsning, det försämrar snarare kvaliteten.

Utbildning gynnar inte enbart individen, det gynnar även samhället med en välutbildad arbetskraft. Därmed bör det inte vara individen som ska betala för sin utbildning genom avgifter. Att sedan plånboken ska avgöra vem som kan studera ökar den sociala snedrekryteringen och ökar utbildningsklyftorna. Stipendiesummorna som angetts i samband med införandet av avgifter är inte tillräckliga för att täcka avgifterna för ens de "billigaste" utbildningarna, vilket leder till att endast de med pengar kan studera i Sverige. Detta är ett oerhört starkt argument för att utbildningen ska vara fortsatt avgiftsfri för alla studenter.

I dagsläget har jag inte hört ett enda argument som jag anser stödjer ett införande av dessa avgifter. Och nej, på mig biter inget sandlådeargument à la "alla andra har ju det".

Läs gärna SFS underlag och åsikter om studieavgifter.



//Bea

Idag gjorde jag ett lite större avbrott i min ledighet för att delta i Gomorron Sverige och tv4 Nyhetsmorgon och diskutera förslaget om ett treterminssystem i högskolan.

Den här frågan har verkligen seglat upp i toppen av utbildningsfrågorna. Dock ska inte de övriga hamna i skymundan (såsom antagningsreglerna och resurs- och kvalitetsfrågan) för det.

Jag skrev i går om förslaget och det är fortsatt flera delar som måste klargöras innan ett sådant här system sjösätts, tyvärr framkom inte fler konkreta svar idag från Centerpartiets Ulrika Carlsson. Och det är just konkreta svar som behövs på flera områden:

• Resursfrågan. Kvaliteten i utbildningen måste stärkas - nu. Ett införande av tre terminer måste täckas upp av resurser som kan garantera kvaliteten i utbildningen. Samt resurser som kan täcka de ökade drifts- och administrationskostnader som kommer att uppstå.

• Studiemedlet måste höjas.

• Tillträdesfrågor måste ses över för ett system med tre terminer.

• Lärarna och doktorandernas möjlighet att forska och undervisa under bra förhållanden.

• Jämförbarheten med andra utbildningar i Europa måste säkras, studenter får inte förlora möjligheten till att rättsäkert och effektivt få tillgodoräkna sig studier. Inte heller utbytesstudier får försvåras.

SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) gjorde för några år sedan en rapport om frågan om utökat studieår, den ger en bra bild av för- och nackdelar med det.

//Bea

Nytt för idag var också regeringens beviljande för nio universitet och högskolor att bedriva uthyrning av bostäder, ett pilotprojekt som ska pågå under fem års tid.

Detta ligger i linje med autonomin och lärosätenas utökade självbestämmanderätt.

Det viktigaste för SFS i bostadsfrågan är att det finns bostäder. Att blivande studenter tvingas tacka nej till de utbildningar de vill gå är inte acceptabelt! Det behövs mer bostäder för studenter, och unga generellt, och så är det (ogillar annars att vara så bestämd, men tycker att det känns passande nu).

Den frågan som är i fokus för SFS just nu är resursfrågan, mer resurser krävs till grundutbildningen då det råder akuta kvalitetsbrister. Så det viktigaste i det här fallet är att inte uthyrning (och kanske i framtiden byggande?) ab bostäder konkurrerar med den verksamhet som universitet och högskolor har till huvuduppgift att utför, nämligen utbildning och forskning.

Jag kan inte låta bli att vara lite skeptisk till om det skulle stå helt utan problem i den frågan dock, men jag erkänner gärna om jag har fel och blir gärna motbevisad i den här frågan. Sedan kan det diskuteras om huruvida universitet och högskolor egentligen ska hyra ut bostäder? Återigen känns det som att högre utbildning hamnar i en egen sfär utan kontakt med samhället i övrigt. Att utöver utbildningen så ska de tillhandahålla bostäder för studenterna när en region eller stad i allra högsta grad gynnas av att det finns ett lärosäte där, och därmed bör bostadsmarknaden eller kommunerna kunna tillgodose detta?

Nåja, en kort reflektion men huvudpoängerna är att bostadsfrågan måste lösas för studenter och att denna verksamhet inte får konkurrera om grundutbildningsmedel eller utbildnings- och forskningsverksamheten.

//Bea

När just regeringen backat i frågan om antagningsregler och ska utreda det nya systemet med meritpoäng (vilket det kommer mer om i ett annat inlägg), så blir jag nerringd om dagens utspel i DN om att införa ett system med tre terminer i den svenska högskolan.

Förslaget kommer från Centerpartiet men även högskoleminister Tobias Krantz uttalar sig i frågan. Det senaste är dock att han tillbakavisar sitt uttalande i DN.

Så, vad ska man tycka om detta förslag? Generellt sett så är det är bra förslag, något som SFS står bakom och som har diskuterats tidigare inom studentrörelsen. Det skulle innebära en möjlighet att fortsätta sin utbildning under sommarmånaderna och uppbära studiemedel för detta. Idag har vi ett bristande trygghetssystem för studenter vilket gör att de kämpar under studietiden för att få ekonomin att gå ihop, samt under sommaren då inget studiemedel finns att tillgå om man inte väljer någon sommarkurs i brist på jobb. Många gånger finns dock inte relevanta kurser för sin utbildning och då står studenten med mer lån i slutändan.Vi ser idag att studenter söker försörjningsstöd under sommaren för att klara sitt uppehälle? Är det verkligen rimligt?

Så inget konstigt med förslaget kan tyckas. Men några brasklappar finns naturligtvis (det uttalande som Krantz sedan tog tillbaka var att han inte såg några direkta nackdelar med förslaget, något som naturligtvis inte är helt självklart beroende på hur man väljer att implementera ett sådant förslag. Vi har dessutom sett konsekvenserna av antagningssystemets förändringar).

Så vilka brasklappar finns då?

• Det måste vara en möjlighet och inte ett tvång att läsa enligt ett treterminssystem. Det är en heterogen studentpopulation i Sverige idag och det systemet skulle inte passa alla. Det finns många studenter med barn eller andra sociala förhållanden som gör att sommaren inte kan fyllas av en obligatorisk termin med studier. Vidare så finns det de som har sommarjobb som är relevanta för utbildningen och därmed vill jobba under den tiden. Så valfriheten är otroligt viktig.

• Studiemedlet måste höjas. Det måste vara på en rimlig nivå för att kunna försörja sig under hela studietiden. Idag räcker det inte utan studenter går 625 kronor back varje månad. För de som väljer att studera istället för att jobba så innebär det också ett inkomstbortfall när man väljer bort att jobba, oavsett anledning.

• Ska detta genomföras krävs en ordentlig utredning där man faktiskt lyssnar på remissinstanserna och de parter som berörs av detta. Här tänker jag inte minst på lärare och doktorander och planeringen av utbildningen samt deras förhållanden. Det är en mängd delar att se över och med dagens situation i utbildningssverige och alla förändringar som ska ske så kommer det inte vara oproblematiskt, tvärtom.

• Resurser, resurser, resurser!!! Idag ser vi stora kvalitetsbrister inom högskolan och SFS driver behovet av 5 miljarder kronor under nästa mandatperiod för att komma tillrätta med den urholkning som skett sedan mitten av 90-talet. De 5 miljarderna ska nog noga uppräknas vid en sdan här förändring. Utbildningskvaliteten ska vara hög och det är den inte idag. Ska ett treterminssystem införas så ska utbildningskvaliteten vara hög även då (som att någon trodde något annat) under samtliga terminer.

Så det är inte helt utan nackdelar om man inte väljer att noggrannt i samarbete med sektorn se över alla de punkter jag lyft ovan.

Imorgon diskuterar jag frågan i Gomorron Sverige! kl. 7.15 och senare i Nyhetsmorgon på TV4. Kika gärna då!

//Bea

I förra veckan gav regeringen ett uppdrag till CSN att förbättra informationen till studerande m.m. (tycker att "m.m." är spännande att skriva i ett regeringsuppdrag, ska hålla utkik efter om det är praxis). Detta är med anledning av de återkrav som studenter vid bland annat KTH och Chalmers fick i våras trots att de studerade på heltid, dock inte enligt CSN:s definition av heltidsstudier.

CSN och studiemedlet har studentrörelsen arbetat med sedan CSN upprättades på 60-talet. Frågorna att arbeta med är många gånger desamma. Vi ser fortfarande studenter som hamnar mellan stolarna på grund av att verkligheten och studenterna inte är anpassade efter CSN:s karta.

Följande går att läsa i propositionen "Rättvist och effektivt – förändringar i studiestödssystemet": Regeringen eftersträvar ett effektivt och sammanhållet studiestödssystem som ska vara enhetligt och överblickbart för den enskilde. Studiestödssystemet måste vara långsiktigt samhällsekonomiskt hållbart och rättssäkerheten inom systemet måste vara hög.

Jag vet inte om det är möjligt att kombinera "effektivt" med till exempel rättvist och anpassat efter studenterna. Tyvärr. Att enkel administration är ett eftersträvansvärt mål förstår jag, men det får inte ske på bekostnad av att det ser till studenternas situation i första hand.

Här är ett av de senare inläggen i frågan från SFS, på SvD Brännpunkt.

//Bea