Lucka 24
Har känt prestationsångest inför dagens lucka. Oj oj, vilket avslut ska det bli? Vad ska det stora ämnet bli för dagen? Men så tonade jag ner det och kände att detta är mitt avslut på kalendern och då kommer jag också hantera det som ett sådant.
Jag tänkte när jag började denna kalender att frågan för dagen fick komma när jag satte mig ner för att skriva, och så har det varit under hela tiden. Jag har haft ett par saker jag ämnat ta upp, och har gjort det när det passat. Och jag känner också att det finns mer att skriva om, och jag kommer troligen att återkomma till feminismen och systerskapet och kampen, som jag väljer att kalla det, för ett jämställt samhälle. Där jag, där ingen för att vara korrekt, inte är begränsad på grund av vilket kön jag råkar vara utrustad med.
Flera saker har jag hunnit beröra, i olika stor utsträckning och med olika djup i mina inlägg. Men oavsett så hoppas jag att denna kalender fått några att reflektera över vilken värld vi lever i. Vilken vardag vi alla lever i. Och vad som borde förändras. Och att du kan förändra. Kanske har några fått extra kraft att fortsätta kämpa i sitt engagemang och kanske har några suckat och tänkt något om en grinig feminist. Men jag hoppas att ni i alla fall tänkt till på något sätt. För då har jag lyckats med ett av mina syften med kalendern.
Utöver det så var denna kalender också till för mig. Efter några år av ett slumrande engagemang i jämställdhetsfrågorna så har de nu kunnat väckas till liv igen, och jag har hittat forum för det, vilket är underbart. Jag fortsätter kampen under 2012. Jag hoppas ni är med mig.
En riktigt god jul och gott nytt år till er! Bjuder på en av mina favoritjullåtar.
//Bea
PS. Tomten är en kvinna.
Lucka 23
Dagens lucka nummer 23 kommer med ett hopp om att alla vid den här tiden får sitta ner lugnt och stilla utan julhets eller julstök. Detta önskar jag framförallt alla kvinnor.
Vi vet att kvinnor lägger ner mer tid på arbete i hemmet. Arbete som är obetalt och som gör att de får göra avkall på sin egen tid, tid de skulle kunna lägga på sig själva och sina intressen. Men ansvaret för barn, städ, mat och projektlederiet av familjen i allmänhet landar oftast på kvinnorna i familjen, och detta koncentreras enormt inför julen med allt som ska ordnas.
Min gissning (då jag inte hunnit fråga alla Sveriges kvinnor under dagen) är att det i de flesta svenska hem är kvinnorna som ordnat med köttbullar och julskinka, som ordnat med julstädningen och skrivit julkorten, gjort julklappslistor och bakat lussebullar, pepparkakor och vörtbröd. Och mitt i allt det också ha jobbat varje dag fram till jul.
Personligen tycker jag hetsen inför jul är hemsk, inte för att jag själv påverkas nämnvärt av den (än?), utan för att jag tycker att den är så onödig. Klart det är trevligt att ha fint hemma inför jul, kanske kommer det besök och en vill ha fint. Men att det ska skuras något mer än en vanlig vardag när en går och städar kan jag inte förstå. Ingen ser skit i hörnen ändå i stearinljusens och julgransbelysningens sken. Bättre kunna lägga den tiden med de nära och kära en umgås med under helgerna.
Och än värre än hetsen är just att det är många kvinnor som tvingats stressa runt för att få allt att klaffa inför att familjen ska sätta sig ner och äta jullunch imorgon. Jag hoppas ni nu sitter ner och känner lite julefrid i alla fall.
Och inte för att jag tycker nyårslöften är särskilt mycket värt eller att detta ska vara föremål för ett sådant egentligen, men kanske ska mannen i familjen överväga att ta över en del av bördan nästa år?
//Bea
Lucka 22
Gårdagens lucka 22 kommer här! Min ilska över orättvisa löner, att vi inte uppnått lika lön för lika arbete ännu och inom kvinnodominerade yrken arbetar många fortfarande deltid, ofrivilligt.
Moderaterna debatterade häromdagen om att det börjar se bättre ut med jämställdheten vad gäller arbetsinkomst. Till svar skrev en förbundsstyrelseledamot från Hotell- och restaurangfacket att så är det inte alls. Att arbetsinkomstens andel av kvinnors totala inkomster är högre och har ökat i större grad än för män beror på att andra slags inkomster minskat kraftigt genom försämringar i a-kassan och sjukförsäkringarna.
Jag har inte läst rapporten, jag vet inte vad som står. Men jag vet att RUT (riksdagens utredningstjänst inte hemstädning) tidigare använts för att politiker ska få fram de resultat som de vill ha, tror Sverigedemokraterna varit ute och seglat där bland annat. Som en frågar får en svar. Så att det funnits utrymme för kreativa tolkningar betvivlar jag inte.
Oavsett så är det inte jobbskatteavdrag som kommer att leda till ekonomisk jämställdhet. Det är rätten till heltid och möjligheten till deltid inom kvinnodominerade yrken, framförallt inom vården. Det är lika lön för lika arbete och en uppvärdering av de kvinnodominerade yrkena som kommer att leda till ekonomisk jämställdhet. Inte en extra femfundring i plånboken varje månad på bekostnad av den gemensamma välfärden eller att den gemensamma välfärden innefattar möjligheten att ha en annan kvinna som städar i en hem. Det leder inte till ekonomisk jämställdhet.
En del av förklaringen ligger i karriärmöjligheterna. Så länge män väljer män så har inte kvinnor samma förutsättningar att avancera. Jag vet exempel inom socialtjänsten där majoriteten kvinnor arbetar. Det är dock de relativt nyutexaminerade männen som får chefsposition. Tänk så det kan bli. Och några tänker "ja, men då är de ju faktiskt bättre". Tänk hur män liksom alltid är bättre i de lägena? Nej, så enkelt är det inte. Sedan kan ju också chefer ägna sig åt kreativ titelgivning (i denna rapport nämns det som ett sätt att kunna sätta högre lön på män) så att män kan tjäna mer utan att det ser ut som diskriminering i statistiken.
Kvinnor tjänar mindre än män. Så är det på ett strukturellt plan. Det finns alltid undantag en kan peka på, men jag är ärligt talat jävligt trött på att höra exempel som "min moster Greta", det vill säga alla känner någon enskild individ som detta inte stämmer in på, men det gör inte världen jämställd. Det är bara ett sätt att sätta på sig skygglapparna och sen tänka kreativt. "Min moster är kvinna och tjänar bra. Därför tjänar alla kvinnor bra."
Nej, du hade bara otur när du tänkte.
//Bea
Lucka 21
http://peggyorenstein.com/wp-content/uploads/2011/05/Lego-ad.jpg
Ser ni hur fantastisk den är! För den är härligt könsneutral och visar en bild på ett barn som är stolt över vad som åstadkommits av egen kraft och kreativitet. Det är en flicka som inte är iklämd för små eller tighta kläder som gör att hon inte kan röra sig i sin lek och legot är ett hederligt gammalt lego som inte är könskodat. Även annonstexten lyfter fram just stoltheten barnet har över sin kreativitet och egenhändigt skapande.
Idag kan det se det ut så här:
Ochovanstående marknadsförs på en sajt som "flicklego", http://www.legoshoppen.se/tag/rosa-lego-for-flickor/
Sedan hittar vi star wars-lego som gärna marknadsförs med bilder på pojkar som sitter och leker. Nu hittade jag ingen bra bild från dessa hemska leksakstidningar som skickas hem, men där är det så en spyr över de rosa och blå sidorna. Ni lär ha sett dem.
Visst är jämställdhetsfrågan större än rosa eller blått, men likväl så fortsätter dessa färgkodningar och olika typer av leksaker, såsom lego som en gång var högst könsneutralt, att hålla isär flickor och pojkar. Och i förlängningen är det där nöten finns att knäcka, isärhållandet av könen och tillskrivandet av olika egenskaper. Leksaksvärlden bidrar högst aktivt i formandet av flickor och pojkar in i de trånga könsmallarna. Urk!
//Bea
Lucka 20
Hade tänkt detta inlägg igår, men det blir i dagens lucka 20 istället. Mitt hat över en man som heter Pär Ström.
Ja, nu kan det vara så att jag egentligen inte borde skriva om honom. För att markera att han redan fått alldeles för mycket utrymme som det är. Men på ungefär samma sätt som jag inte tycker en ska tiga ihjäl Sverigedemokraterna så kan inte denne man gå utan kommentar i min adventskalender.
Dock, vilket kanske kommer att störa många, vad vet jag, så orkar jag inte idag att vara saklig. Och det vill jag poängtera att en ska vara i diskussionen mot Sverigedemokraterna. Och mot Pär Ström också. Egentligen. Men idag orkar jag inte, av flera anledningar. En är att jag idag inte orkar vara den duktiga feministen som hela tiden ska rada upp argument efter argument i den här frågan. Idag orkar jag inte. Idag är jag arg feminist som tycker att världen är orättvis. Imorgon kanske jag återupptar min mer konstruktiva sida.
Att denna Pär Ström, med akademisk examen i misstolkning och förvrängning och som slänger sig med sitt jävla "jämställdist"-hittepå, har fått så mycket utrymme i den feministiska debatten får mig att vilja flytta till mars och sakta tyna bort av syrebrist. Det får aldrig gå så långt att vi tolererar intolerans i toleransens namn (som det t.ex. finns rasister som menar, har själv fått den frågan) och jag tänker därmed aldrig tolerera Pär Ström. Sorry och fan i kyrkan för den som vill.
Jag kan inte ens börja att rada upp alla de inlägg den mannen gör och samtidigt påstår sig göra det i jämställdhetens namn. Det är vidrigt och mina tankar först osökt till Sverigedemokraternas tjat om svenskfientlighet, det är samma rådande princip. Läs hans blogg om ni inte gjort det. Googla på "Genusnytt". Tänker inte länka skiten i alla fall.
Fler hakar på det hela också. Dessvärre. Kallar sig jämställdister. Och om det vore så väl att det handlade om något som tillförde debatten något, som kunde vara ett konstruktivt inlägg i den feministiska debatten, som kunde få den att utvecklas, så skulle Pär Ström vara så välkommen. Men det är raka motsatsen och för detta får han sitta i morgonsofforna och ta plats på debattsidorna?! Vart fan är vi på väg?? Det enda Pär Ström bidrar med är att få mig och många andra feminister att fortsätta ihärdigt i arbetet för ett jämställt samhälle och bekräftar att det är långt kvar till en värld utan idioter. God jul och tack för ditt bidrag Pelle.
Nu är min svada slut för idag. Tack för mig. Lägg gärna in otal svordomar ovan och allehanda mindre smickrande tilltalsnamn så vet ni vad jag tänkt under tiden jag skrivit.
För att väga upp detta osakliga så rekommenderar jag läsning av den nationalekonomiska artikeln "Vetenskapliga sanningar och feministiska myter" (hoppas länken funkar nu, annars hittar ni den lätt) där herr Ströms bok slaktas på ett sakligt och bra sätt. Så som jag skulle gjort en annan dag alltså, som komplement till dagens inlägg.
//Bea
Lucka 19
Det lackar mot jul med stormsteg och i dagens lucka nummer 19 så berör jag något som snarare kopplas samman med sommar och semester, nämligen festivaler.
Jag tänkte initialt skriva om herr Per Ström idag, då jag hatar måndagar så tänkte jag att det kunde vara en symbolik i det, men så fick jag tips om följande artikel, så jag byter spår.
10 av 11 kontaktade festivaler saknar en jämställdhetsplan. En jämställdhetsplan som kan vara ledstjärna inte bara för arbetet med festivalutbudet utan också för hur de jobbar intern i festivalledningen. Som också framgår i artikeln så är Storsjöyran den enda större festivalen som har en kvinna som bokningsansvarig.
Att så många inte ser sin möjlighet att arbeta med jämställdhet, på ett område som är så extremt mansdominerat, är förbryllande för mig. Det är lätt att slå ut med händerna och mena att "utbudet är så litet så vi kan inte göra något." Precis som för alla andra som agerar eller kan agera som opinionsbildare på något sätt så gäller det att se till vilken insats en kan göra själv. I detta fall kan ju ett sätt vara att lyfta problemet med att, som Andrea Wiktorsson säger, replokalerna är killarnas domän. Här krävs ett stort arbete och vilka kan vara bättre förspråkare för att möjliggöra jämställdhet på musikens område än festivalerna? Ett fantastiskt sätt att få bra uppmärksamhet.
När året ska summeras och det mest korkade och människofientliga uttalandet ska koras så kommer Håkan Karlsson, bokare på Emmabodafestivalen, förhoppningsvis att toppa den listan med följande:
"– Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat. Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig egentligen. Det är inte vårt uppdrag att titta på sånt.
Så du håller inte med om att ni som arrangörer har ett ansvar?
– Nej, det tycker jag inte. Jag kan ju inte påverka heller. Jag kan inte boka en bunt med skit och sälja 300 biljetter. Det är en konstig approach att ha till musiken. Jag respekterar verkligen jämställdhetsideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det, säger Håkan Karlsson.
– Du har skapat dig själv enorma problem om du ska utgå ifrån kön i stället för musik. Kvinnor är inte sämre på något sätt men det finns ett mycket smalare utbud. Bland kvinnliga dj:er finns det knappt några alternativ. Utan tanke på innehåll så kan man boka jämställt. Men om man vill att det ska vara bra så finns det inte 50/50 att tillgå."
Vet inte hur han kom in på handikappade och "krymplingar" när det rörde sig om kvinnliga artister här, men han kanske har en associationsförmåga jag inte kan försöka mig på att förstå. Undrar om PR-ansvarig för Emmaboda är nöjd med att herr Karlsson tycker att "krympling" är the word att använda 2011 i DN. Jag kan inte ens börja formulera mig kring hur korkat det är. Men han respekterar ju jämställdhetsideal i alla fall. Sött va?
Men så finns det en festival som jobbar aktivt med jämställdhet, Popaganda som vill verka för att ge en bild av hur de själva vill att det ska se ut på scenerna. Niklas Jonsson säger så här:
"– Vi har ett ansvar att skicka signalerna. Men det är svårt att säga hur mycket vi kan förändra. Vi tycker det är viktigt och har ett ansvar inte bara som förening utan som samhällsmedborgare. Man vore en riktigt kass människa om man inte skulle vilja bli bättre på den här fronten."
Tänk så jag håller med om det sista i uttalandet vilket gör att herr Karlsson kvalar in någonstans långt under kass.
Flertalet bokare uttalar sig också där samtliga betonar att de bokar efter kvalitet och inte kön. Ah, just det jag glömde att det var två ömesidigt uteslutande parametrar...Idioter..
Pressansvariga Martin Forsman säger så här: "Kvotering på hårdrocksfestivaler skulle inte leda till att fler unga tjejer började spela elgitarr och startade band."
Han har gjort en raffinerad analys minsann. Verkar ha koll på det där. Förebilder herr Forsman, förebilder.
Mitt tips till festivalledningar är att jobba aktivt för att boka fler kvinnliga artister till festivalerna, ta fram jämställdhetsplaner och jobba aktivt med dem, lyft frågan om att replokalerna måste sluta vara killarnas domän och jobba med era sunkiga attityder.
//Bea
Lucka 18
Dagens lucka nummer 18 innehåller en enkel påminnelse, kanske till och med en upplysning för vissa, vad vet jag. Jag tycker mig känna att klimatet är hårdare och kallare för feminister idag än på länge, det är något som får försvaras hårt i vissa lägen. Tyvärr när jag tycker det är så självklart.
Är just nu fullpropppad efter adventsfika i goda vänners lag och tänker att såhär på söndagskvällen så får det bli något lättsmält. Så här följer det föga revolutionerande men ack så viktiga:.jpg)
Bild från www.northernsun.scom
Sagt av Cheris Kramarae.
Så om ni någon gång stöter på motstånd eller tveksamhet så är detta en väldigt enkel sak att lägga fram. Det kan inte bli tydligare än så.
God afton!
//Bea
Lucka 17
Inte för att gårdagskvällen på något vis var en av de värsta kvällarna jag varit med om, men för att gorillabeteendet liksom går igen när man än är ute på krogen. Antingen är det neandertalslätena som kan utstötas av ett grabbgäng, de synande blickarna uppifrån och ner när de scannar av huruvida man är ett intressant objekt att försöka få med hem för natten eller så är det direkt handgripliga påstötanden på dansgolvet.
För egen del gör det mig heligt förbannad när en man trycker sig mot min rumpa, oombedd lägger en arm runt min hals eller tafsar på mig. Men på krogen verkar detta beteende vara sanktionerat av de flesta. Tyvärr. Det är som att krogen är till för just män, och kvinnor, som är ute efter att få med någon hem, vilket gör att vilka sätt som helst är tillåtna, trots att de i dagsljus skulle föranleda en anmälan för sexuella trakasserier.
Så igår lade en man armarna om mig och min vän på dansgolvet och det jag gör är att ta bort den. Vad jag borde göra är att ta bort den och skrika några väl valda ord i örat på killen så han förhoppningsvis vaknar med lite mer ont i huvudet dagen efter. Men jag tar bara bort armen och ser hur han går vidare till någon annan.
Tyvärr är det allt för många som köper detta beteende som en del av samspelet ute på krogen, eller åtminstone låter det fortgå. En helt annan sak är det naturligtvis om det är ömsesidigt, men när en främmande man kommer upp bakifrån på dansgolvet och tafsar en i rumpan så är liksom inget kriterium på ömsesidighet uppfyllt.
Mitt tips till alla tjejer är att tydligt markera när ni blir ofrivilligt tafsade på. Att det är alkohol inblandat, trångt på dansgolvet och mörkt i lokalen är ingen ursäkt för att bli tafsad mellan benen av en gorillaman.
//Bea
Lucka 16
Det tar till exempel ingen plats på det sätt det manliga könet gör, och som av någon outgrundlig anledning gör att de måste breda ut sig på allmänna platser genom att skreva på ett sätt som kanske ska få omgivningen att tro att de är välhängda (?). Och det är ju en bra grej. Tyvärr leder det till att hela kvinnan ofta inte tar plats som män gör...(vi behöver inte på kausala samband här, det var lite av en metafor-ish).
När jag var aktiv i tjejjouren så hade vi ibland "muttworkshops" med tjejer. Innan en sådan så pratade vi en hel del om sex och samlevnad och inledde med att låta tjejerna bestämma vad vi skulle kalla det kvinnliga och manliga könsorganet och hur vi skulle benämna samlag. Det kunde bli lite blandat, snippa, snopp och ligga eller fitta, kuk och knulla. Allehanda kombinationer alltså.
Vi visade också bilder på olika kvinnors kön för att visa på hur olika men ändå så lika vi är. Och att det är ok hur en än ser ut där nere.
Muttworkshopen gick ut på att de fick klippa och klistra och måla hur mycket de ville för att gestalta och konstnärliggöra det kvinnliga könsorganet. Det blev fantastiska resultat kan jag säga!
Men så finns det ju en massa missförstånd kring vad som är normalt och inte normalt och hur det ska se ut och inte se ut. Jag har redan berört frågan om behåring i ett tidigare inlägg. Tyvärr får många unga idag bilden av hur det ska se ut genom porr. Det är en del av att vara ung att ta reda på saker och ting, och vart förekommer flest exponerade kvinnliga könsorgan månne...Så det är en osäkerhet att vara ung tjej och fundera på om man är normal eller inte. När en istället borde utforska sig själv och titta efter hur en egentligen ser ut. Att det gått så långt att det nu också finns plastik för att "snygga till" sitt kön är helt jävla galet.
Många kvinnor har vid ganska hög ålder aldrig sett sig själva i en spegel (!), många vet inte hur de ska benämna sitt kön och har många gånger inte en lika naturlig relation till sitt kön som män har. Ta barndomen som ett exempel, hur många pojkar går inte och drar sig i snoppen (skulle jag med gjort, måste vara en jätterolig grej att dra i när en är liten (och äldre också)) medan små flickor bli tillsagda att inte pilla. Allra värst är när ordet framstjärt används kring detta. HERREGUD!
Det kvinnliga könet är således kontroversiellt på många sätt. Tycker jag mig ha märkt i alla fall. Förutom ovanstående så har alldeles för många har inte koll på hur det funkar, såsom att kvinnor också får "stånd" vid upphetsning och vart klitoris sitter (har illa nog varit med om att en försökte hitta den i ljumsken på mig, herregud. Och igen varsågod för info).
Lyssnade till Sandra Dahlén för ett par år sedan när hon var i Karlstad och hon berättade om en gång då de skulle ta fram material kring båda könsorganen och ha med smakfulla bilder och sådär, förklara vad som händer vid upphetsning och lite så. Dock tyckte de inte att det vara passande med en bild på ett kvinnligt könsorgan vid upphetsning, det vill säga svullet. Nej, det passade sig inte, så låt oss istället visa en falsk bild av verkligheten så att tjejer tror de är onormala när de väl är upphetsade...Kontroversiellt alltså.
Läs gärna detta för lite mer kunskaper om det kvinnliga könsorganet. Även detta var för kontroversiellt för att publiceras.
Tänk att något så bra kan vara så skrämmande.
Varför inte införskaffa en sån här och vara stolta istället?
Bild från www.proudpussy.com
//Bea
Lucka 15
Gårdagens lucka nummer 15 hanns inte med tyvärr. Men i den finns pösiga män. Jag kommer troligen att ha svårt att exakt sätta fingret på det,. brukar vara så, men troligen känner flera igen sig.
Det rör pösiga män i talarstolar. Jag var åhörare på kommunfullmäktige igår (himlen för en nörd som jag) och det var, föga överraskande, majoriteten män i talarstolen. Dessa män talade också längre än kvinnorna och tog sig ett större utrymme i sina inlägg anser jag. Med det menar jag att de oftare frångick sakfrågan med mindre träffande metaforer och annat. Flest härskartekniker kom från männen också (även mot varandra). Vidare fanns det de som liksom väntade ut huvuddebatten för att sen gå upp och egentligen säga...ingenting. Utan mest pösa i talarstolen.
Detta har jag erfarenhet av från SFS-fullmäktigen också (dvs årsmötet för Sveriges förenade studentkårer). Där är det alltid majoriteten män i talarstolen, de utnyttjar mer talartid etc. Där är det också majoriteten män som är delegater trots att det bland landets studenter är 60% kvinnor eller mer. Detta är ett problem som kårer runt om i landet har att jobba med. I Karlstad hade man i år kvoterade listor när de valde sin delegation till nästa årsmöte, så de kommer att ha lika många män som kvinnor som åker. All heder!
Två saker måste till känner jag. Kvinnor måste ta för sig mer, jag vet det är sannerligen inte lätt. Men med stöttning i varandra och bekräftelse när en annan kvinna står i talarstolen, nästan oavsett vad hon säger, kan vara ett sätt att underlätta. Och att män tänker en gång till på huruvida det inlägg han vill göra verkligen tillför något, eller om han bara vill upp och putsa fjädrarna lite.
//Bea
Lucka 14
I lucka nummer 14 finns de små vardagliga sakerna och hur vi hanterar dem. De där kommentarerna vi låter gå förbi och vad de får för konsekvenser.
För varje kommentar vi inte emotsäger så kommer personen i fråga att säga liknande igen, hur sexistiska eller nedriga de än är. Det är jag övertygad om, även om vissa kanske tror att vuxna människor är annorlunda.
Jag var på en konferens idag. Detta rör alltså en kommentar i ett lite större sammanhang. Den sista fördragshållaren, en enhetschef på ett av våra departement, började babbla på om att man kunde praktisera hos dem. Gjorde lite reklam för det i början av sitt föredrag. Så nämner han en ansökan han fått med CV och brev där det dessutom var foto med. Det var en ung kvinna som skickat ansökan och det såg tydligen ut som att hon inte hade någon kjol på sig. Hon satt ner och kjolen var tydligen ganska kort. Det var det första han sa om detta foto. Sen följde att det verkade vara taget i krogmiljö för det fanns ett glas vin med också tydligen. Men det första var kjolen. Så går han vidare med att han pratat med sin kvinnliga kollega eller personalchef om detta, skulle han ge feed back på fotot eller inte? Så att hon inte skickade ett sånt igen liksom? Han vänder sig också till oss i publiken, många förstaterminsstudenter och dessutom gymnasieelever. Jag tänkte, herregud, vad gör han nu?!
Så en kille i publiken tycker att han nog skulle gett feed back om att det kortet kanske inte var så bra, så hon inte gör det igen liksom. Sen säger föredragshållaren att även om han snart får en guldklocka för sin långa statliga tjänst så var han ännu för ung för att vara gubbsjuk. Hö hö.
Jasså? Det tyckte han? Eller så är det faktum att du tar upp det där jävla fotot på en konferens, där det första du säger att du lagt märke till är att kjolen var så kort, ett bevis på just det. Och du är för ung för att vara gubbsjuk? Jävla idiot!
Och jag satt och bet mig i läppen för att inte skrika rakt ut. Jag tänkte att jag skulle säga till att han kanske skulle komma till sak och prata om det han faktiskt var hitbjuden att prata om och sluta prata om unga kvinnors kjolar med en massa främmande människor. Men det gör jag såklart inte. Jag tvekar på sekunden men bestämmer mig för att låta bli. Eller jag väntar snarare ut mitt beslut nog länge för att han ska hinna gå vidare (sen gjorde han ett gäng andra korkade och irrelevanta utvikningar som gör att jag tror han i princip aldrig pratar inför folk. Så var han ersättare till statssekreteraren också).
Och nu är jag arg på mig själv. Jag vet anledningen till att jag inte sa ifrån. För att 150 människor satt där inne och jag tänkte att det kunde riskera resten av föredraget (att han skulle bli enormt generad och börja svamla eller nåt) samt att jag misstänkte att de flesta i salen skull tycka att jag var en jobbig jävel. Han var ju bara rolig. Gav karriärtips till alla unga kvinnor här inne att inte ta på sig för kort kjol till det foto de vill skicka med ansökan. Jag satte det före att kanske se till att han inte tar upp det där igen. Eller någon annan kvinnas korta kjol.
Men han var ju för ung för att vara gubbsjuk. Just det. Undrar vart gränsen går enligt honom? En kille sa till mig när vi tog studenten att han aldrig skulle ha en tjej under 16 år, för efter det "började ju allting hänga". Han var 18 år och visste uppenbarligen inte mycket om livet men ett gubbsjukt äckel var han redan då.
Så. Jag ångrar att jag inte sa ifrån. Att denna man i statens tjänst fick stå ohindrad och prata om irrelevanta saker som berörde en ung kvinnas korta kjol. Han hade inte pratat om en man. Det är jag övertygad om, sen vill säkert flera mena att "det kan du ju inte veta". Nej, erfarenhetsmässigt vet jag inte det. Men jag kan vara övertygad ändå. Punkt.
Så, säg till. Säg till i de vardagliga situationerna, när någon fäller en olämplig kommentar. Ifrågasätt. Vad menar du? Gör det om du står upp för jämställdhet. Gör det om du står upp för människor. Men gör det och slipp känna skuld över att du inte gjorde det.
The little things my friends.
//Bea
Lucka 13
Igår kunde vi läsa och höra om en ny studie gjord bland personal på Södersjukhusets akutmottagning. En tredjedel av de anställda anser att den kvinna som blivit misshandlad har sig själv att skylla. En tredjedel. Det är för mig en hisnande andel samtidigt som jag försöker gräva djupt i mitt medvetande för att komma fram till om det också är för mig en överraskande andel. Jag tror inte det. Tyvärr.
Var tionde tycker inte heller att vården bör utreda hur skadorna har uppkommit. Var tionde tycker alltså att det är ok att skicka kvinnan tillbaka hem för att sedan träffa henne nästa helg igen? Nej, på den frågan skulle nog inte var tionde svara ja, men det är tyvärr konsekvensen av deras åsikt. Enligt mig. Skulle någon komma in på akuten skottskadad eller knivskuren så tror jag inte frågan skulle lämnas därhän. Men med blåmärken och en bruten arm är det visst värt att låta bli att ens ställa en fråga.
Jag läste på SR:s hemsida igår (samma länk som ovan) där det också stod följande: "Enligt FN är våld mot kvinnor fortfarande en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och samtidigt ett av de minst åtalade brotten."
Det tål att stå på varje affisch som finns uppsmetad i varenda stad i vårt avlånga land.
Tänk om det vore så att anledningen till att det var så var att så få fall anmäldes, eller att vi alla var så totalt ovetandes om vad som skedde. Fast nej. Vi vet mer än väl vad som försiggår i många hems till synes lugna och trygga vrå. Ändå denna attityd. Denna tystnad. Denna motvilja, eller ignorans, mot att hjälpa.
Ingen kvinnas beteende kan någonsin ursäkta en man att slå. Aldrig. Ändå ursäktas det. Varje dag. Det ursäktas dessutom av de människor som vi alla vill ska vara den trygga hamnen när vi behöver. Sjukvården. På akuten när en kvinna kommer in med bruten arm eller ett jack i huvudet.
Men vi vet också att sjukvårdspersonal inte står över oss andra, hur mycket vi än önskar eller tror det. Min vän Torun skriver så bra om det. Läs det. Näst efter min önskan att ingen kvinna ska tvingas uppsöka sjukhus på grund av att en man misshandlat henne finns min önskan att dessa kvinnor möter Torun när de väl är tvungna.
Vi måste våga prata om det. Vi måste våga ställa krav på att detta inte förbli en perifer fråga i vårdutbildningarna. Över 27 000 anmälningar bara förra året är ingen perifer fråga. De människor som möter dessa kvinnor ska ha alla förutsättningar att också vara den rätta personen dessa kvinnor möter.
Det finns många som tycker detta är hemskt, alldeles fruktansvärt. Jag ser inte hela världen i svart och tror att ingen bryr sig. Men vi måste sluta vara tysta och undlåta att ifrågasätta dessa attityder. Varje gång vi möter dem. Kanske är någon du känner sjuksköterska eller läkare? Prata om det med dem. Kanske har någon du känner uppsökt sjukhus för en bruten arm och ingen vågat fråga hur det gick till? Har du?
//Bea
Lucka 12
Min brasklapp får väl bli att det säkert inte är just dig det här handlar om utan att just du har förmågan att möta all barn som varelser kapabla till att tänka, agera och vara aktivt handlande människor. Får väl också ha en brasklapp att detta är min högst subjektiva uppfattning jag i nuläget inte kan backa upp med statistik eller annan vetenskaplig rapport.
Det handlar om att flickor ofta får höra att de är söta, har fina klänningar, fina rosetter eller annat valfritt bemötande som rör hur de ser ut eller är (söta, duktiga, fina etc).
Gossebarn får oftare bemötande som rör vad de gör, frågor om vad de tycker om eller liknande.
Det finns dopkort som vi använde på Karlstads Tjejjour vid föreläsningar. Det var ett rosa för en flicka och ett ljusblått för en pojke.
På det rosa stod följande: "Ett litet näpet flickebarn har påbörjat sitt liv, så vacker som hon föddes så vacker skall hon bli"
På det blå stod det så här: "Ett gossebarn har tagit klivet, in i denna värld, han har fått smak på livet och önskas lycka på sin färd"
Här är de i all sin prakt:
Bild från women2top.net
Flickan har liksom "råkat" komma till världen, näpen som hon är, och ska också bli så vacker som hon föddes. Behaga och förgylla världen som något att bli tittad på. Pojken däremot har tagit ett kliv in i denna världen, företagsam som han är klämdes han inte ut bara sådär eller "råkade" komma till världen. Han tog ett beslut att komma hit helt enkelt. Sen har han också fått smak på livet och ska minsann vandra vidare i sin företagsamhet och vi står naturligtvis och hejar på honom i detta.
Personligen tycker jag kommentarer i det galna i detta är överflödiga.
Men så är det ett mönster som även jag reproducerar. Jag måste aktivt tänka på hur jag beter mig mot flickor och pojkar (för de som trodde feminister var immuna mot att upprepa könsmönster, tänk igen). Så att jag inte fastnar i att ge komplimanger för flickans klänning och uppmuntran av pojkens byggande med klossar eller vad det nu kan vara.
Jag rekommenderar denna artikel som läsning just kring detta.
//Bea
Lucka 11
Bild lånad från http://fembilder.blogspot.com/
Den är så talande för många gånger när jag diskuterat jämställdhet eller feminism så kan kommentarer såsom att "Sverige är minsann världens mest jämställda land" dyka upp. Som att då är det klart liksom. Lägg ner nu, sluta vara arg på det där nu, för vi är jämställda. Tyvärr tänker och tror många det.
Fast om en kan tänka så vet en ju att bara för att något är "mest" av något så innebär det ju inte att det är uppnått. Således är att vara världens mest jämställda land lika lite att vara jämställt som att vara den rikaste i förorten eller i småorten på landet innebär att vara rik enligt något sorts absolut mått. Du är fortfarande fattigare än de i Täby...
Sen är inte Sverige världens mest jämställda land om vi ska titta bortom grundläggande välfärdsmått såsom mödradödlighet och år i skolan. Kika här för att läsa om senaste rankingen. Vi sjunker snarare. Kanske beror det på att många trott att vi kan sitta lugnt i båten...
//Bea
Lucka 10
Min glädje är över årets fredspristagare, Ellen Johnson-Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman. motiveringen löd: for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work.
Jag tycker det är fantastiskt att deras arbete uppmärksammas. Jag själv tänker inte på det så ofta som jag borde då det är lätt att ha fullt upp med sig själv, sin vardag och alla de bekymmer som uppstår i den. Men våra medsystrar internationellt har som ni vet långt ifrån våra möjligheter här i Sverige. Dessa tre kvinnor är beviset på att det går att förändra och det är tre fantastiska kvinnor. De har tyvärr fått utstå alltför mycket för sin kamp, journalisten Karman lever till exempel under ständigt dödshot.
Min sorg är över att det inte är fler kvinnor som tilldelats Nobelpriset. Av 809 pristagare finns 35 kvinnor. Visst, tidigare har inte kvinnor haft samma möjlighet att ägna sig åt forskning, men 35 av 809 är sorgligt. Mitt hopp till att detta kommer att ändras.
Gott folk, mer än så blir det inte i dagens lucka. Jag hoppas ni alla får en fin kväll!
//Bea
Lucka 9
Så min ilska rör alltså denna konstiga uppfattning, som trots allt förekommer eller allra minst uttrycks även om kräket bakom någonstans förstår att det inte är så på fullaste allvar, att vi kvinnor minsann behöver en regelbunden dos av kuk.
På riktigt finns det as som häver ur sig detta, som vore det det roligaste som hänt sen Hasse och Tage eller annan lämplig humor som funnits sen ett tag. Ja, ni förstår. Om jag blir irriterad, arg, upprörd, ja det är ju helst vid dessa känslor som är åt det arga hållet inte när man är ledsen eller glad, så är det helt enkelt för att jag inte fått stock på ett tag. Hö hö.
Det skulle ju inte kunna vara för att världen är orättvis, för att jag har haft en skitdag på jobbet eller, som i Hannas fall att tåget sitter fast i Flen. Nej, det är att jag inte fått ligga på tillräckligt länge.
Detta är så urbota korkat ur så många aspekter. En basic grej är ju hur dessa män (sorry, jag vet bara män som vräker ur sig dylik skit) "vet" att det är så. Har de en medicinsk rapport eller så som pekar på att jo, kvinnor mår bättre om de regelbundet blir penetrerade av en penis, it's a fact? Har ju själv inte sett någon sån så där har vi ett första misstag (om man nu vill köra någon slags faktaargumentation). Det andra är det underliggande i att vi kvinnor passivt behöver bli påsatta av en man för att må bra, för det är så jag ser det med ett sådant uttalande. Faktiskt. Ingen man som förstår att en kvinna kan ha en egen och aktiv sexualitet där man har sex för att det är skönt, roligt och lustfyllt skulle vräka ur sig något sådant.
Och om denna penetration är så förbannat viktig (utifrån deras horisont alltså), vem säger att det behöver sitta fast en man i föremålet? Nej, just det.
Sen, kanske det mest självklara, är att det helt enkelt inte är roligt. Inte på något plan. Inte ur någon aspekt.
Och som vore det inte nog så kan vi peka på den heteronorm som flödar i ett sådant påstående. Jag som kvinna behöver kuk, bli påsatt av en man, för att må bra. Ja, stackars alla homosexuella kvinnor som lever sitt liv i ständig ilska och misär i avsaknad av detta köttstycke. Nej, just det.
Så, tänk er för innan en sådan fenomenal tankevurpa att det saknar motstycke omvandlas till en kommentar i stil med att någon är "i behov av kuk". Och för er som hör någon säga det: hoppas ni ger en rejäl avhyvling.
Det blir ingen bild idag för jag kommer bara på olämpliga sådana.
//Bea
Lucka 8
En uppmaning till kvinnor, inte minst unga, att hitta ert andningshål i vardagen. Jag har haft turen att nästan alltid haft ett andningshål där jag kunnat hitta stöd och uppmuntran, hittat gemenskap i feminism och systerskap och hittat slagkämpar villiga att slåss för samma mål som jag. Ett mer jämställt samhälle.
För närvarande är mitt andningshål ett nätverk av flera fantastiska kvinnor i olika åldrar med det gemensamt att vi är feminister. Vi lämnar partipolitik (fast det är svårt tycker jag själv...) därhän och fokuserar på det som förenar oss. Det är inget tvång på att närvara utan vi kan komma när vi kan, alltid välkomna och uppskattade. Vi har olika teman varje gång och allt som sägs vid träffarna stannar där. Vi får rasa över de situationer vi själva upplever i vår vardag, där vi stöter på hinder på grund av vad vi har mellan benen. Vi får också berätta om bra saker vi varit med om, vi får känna stolthet och få pepp.
Det är som ni säkert förstår, helt jävla fantastiskt.
Ikväll ska vi ses och prata mormödrar, min mormors historia. För att sätta saker i ett perspektiv och för att samtala om då och nu. Pratade med min mamma igår om min mormor och jag rekommenderar er alla att göra det om ni inte gjort det.
Så, starta ert eget nätverk! Det krävs inte mycket, en plats att ses är det enda kravet, sen är det bara att köra. Kliv ut från denna värld för ett par timmar och sätt er tillsammans i mellanrummet mellan krav och måsten.
Bild från grantthornton.se
//Bea
Lucka 7
I dagens lucka 7 finns mitt raseri. Säkert finns många som anser att det är helt oproportionerligt och alldeles hysteriskt att rasa över detta. Men se vilken tur jag har att detta är min kalender då.
Kvinnor och sport. Alltid en fråga som engagerar. Kvinnor får till exempel mindre utrymme i sportbilagor och liknande (TV-sport t.ex.), det är väl ett av de områden där det är som mest tydligt. In your face, män som idrottar är mycket mer intressant och om du missat det så påminner vi dig genom att bara skriva om dem här. Med undantag för de som är riktigt duktiga då. Alshammar och Sörenstam. Jodå, något bättre har det blivit men inte bra.
Men så sviker också publiken. Kvinnor som idrottar är ju liksom inte lika spännande att titta på som män som idrottar så måste man ju komma på något som förbättrar detta. I jämställdhetens namn kan man tycka.
Fast så klart inte. När jag får höra om vissa förändringar man vill göra från internationella förbund för att få sporten mer attraktiv så ser jag rött. Jag får säkert en oerhört stirrig blick och kanske ryker det också ur öronen på mig.
Under året så har det som ni säkert vet lagts förslag om kjoltvång inom bland annat badminton och boxning. Really? Kjoltvång? Det mest jävla fantastiska de kunde komma på var att professionella badmintonspelare och boxare ska kränga på sig små vippande kjolar? REALLY?!
Kika gärna närmare på vilka som sitter i internationella badmintonförbundets executive board, http://www.bwfbadminton.org/page.aspx?id=14873 och gå sen vidare till internationella boxningsförbundets dito.
Jag säger REALLY? Vad i all världen kunde få dessa att tycka att kjol, små vippande och säkert helst plisserade små kjolar, skulle vara ett bra sätt att "höja intresset för sporten"? För sporten. För det är vad som är syftet här för den som undrar. Någon kan ju få för sig att detta rör sig om att kvinnor ska visa upp sig på något sätt, locka publik genom att rumpan syns under en liten kjol som glatt vippar upp i ett hopp för att göra en smash i badminton. Gärna i kombination med ett högljutt "UH" vid slaget. Vissa kanske till och med tror att vissa i publiken undslipper ett "UH" ungefär samtidigt för att sen gå ut och ta en cigg. Nej, men då överreagerar ni bara.
Ytterligare ett exempel på detta kreativa och visionära vad gäller att öka intresset för sport där kvinnor är utövare är den nya sporten lingerie football. Jo, ni läste rätt. Jag borde kanske ta ett djupt andetag och lugnt och sansat analysera detta. Ledsen, tänker inte. För jag blir bara förbannad! Och jag tycker inte att någon lugnt och sansat ska behöva diskutera detta. Det är vidrigt rent ut sagt. För att kvinnor ska kunna spela football och ha publik ja då får de snällt klä sig i små tighta underkläder, krigsmåla sig och ut på plan.
Really?
//Bea
Lucka 6
I lördags var jag på ett föredrag med Gunilla Thorgren som skrivit en biografi om Elise Ottesen-Jensen, "Ottar och kärleken". Föredraget inleddes med en förmaning, eller kanske en rädsla där också, om att Ottar inte får glömmas bort. Thorgren såg risken att dagens unga riskerade göra det. Att arvet och minnet av Ottars verk skulle gå förlorat. Jag satt således irriterad de första minutrarna över att ha betalat femtio spänn för att sitta där och höra att jag som ung minsann osv...
Men jag erkände för mig själv allteftersom föredraget fortlöpte att visst finns den risken. Min kunskap om Ottar, pinsamt nog, sträckte sig till en vag uppfattning om att hon var aktiv rörande sexualupplysning i skolan och några nummer av tidskriften "Ottar" som fanns att läsa i gymnasiets bibliotek där vi gärna satt och fnissade över frågor rörande kondomer och förälskepirr.
Biografin ska jag läsa, men nog finns redan nu Ottar inskriven i min lista över superhjältinnor. Ottar som kämpade för sexualupplysning, för preventivmedel och upplysning om detta, som grundade RFSU och som hjälpte otaliga kvinnor att genomföra illegala aborter på ett säkert sätt (dvs inte med strumpstickor och annat elände). Hon var, och är än idag, världsberömd för sina insatser och arbete inom sexualpolitiken. Thorgren avslöjade att man i Norge knappt vet vem hon var...
I slutet av föredraget framhöll Thorgren sin oro inför just abortfrågan och tendenser hon kunnat sköjna i debatten mot en hårdare syn på aborträtten. Idag pågår aktiva diskussioner i abortfrågan, framförallt internationellt. I Polen vill man lagstifta om befruktningsögonblicket (dvs att liv uppstår i befruktningsögonblicket) och i USA finns liknande krafter. Inskränkningar sker på flera håll. Senast i somras florerade en debatt där Marcus Birro slängde sig in i smeten och fick utrymme att minsann peka på det hemska med abort. Även i Sverige har frågan om en samvetsklausul diskuterats, det vill säga att vårdpersonal ska kunna avstå från att utföra aborter. Frågan om att neka utbildning kring abort har också varit uppe. Det var detta Thorgren menade och jag förstår henne. Jag satte själv kaffet i halsen i somras.
Aborträtten går inte säker. Kanske, eller till och med troligen, går den aldrig säker. Frågan har senaste 20 åren skiftat i dimension. Från att fokusera på inskränkningar i abortlagstiftningen till att handla om hur vi kan förebygga oönskade graviditeter. Det är en bra utveckling, för en abort är inte något som någon tar med en klackspark. Min bestämda åsikt om en generös abortlagstiftning handlar inte om att jag som frigjord kvinna saknar respekt för liv eller tycker att en graviditet är som en förkylning eller på sin höjd ett tandläkarbesök. Tro inte det.
Det handlar snarare om min övertygelse om MIN rätt till MIN kropp. Det handlar om att ingen, framförallt inte män som gjort det i alla tider, ska bestämma över MIN sexualitet, för det landar där i slutändan och det gör mig vansinnigt förbannad ur alla aspekter.
Nej, frågan är inte den hetaste i Sverige idag, men den ligger och pyr och jag tror att man aldrig kan vända ryggen till frågor som rör rättigheter som långt ifrån alltid har varit självklara. Inte minst kan vi lyfta blicken utanför landets gränser för att se hur våra medsystrars självbestämmande blir mindre och mindre.
Vill man läsa ett bra inlägg kring abortfrågan så läs Katrine Kielos krönika.
Jag är för att blanda upp lite i mina luckor och bjuder gärna på bilder och klipp av olika slag. Här är ett sätt att se på fördelarna med en stark aborträtt även om det inte har ett feministiskt perspektiv...
(http://tjuvtittat.se/wp-content/uploads/2011/10/fulabarn1.jpg)
//Bea
Lucka 5
Dagens lucka har egentligen två spår, men jag tänker nog fokusera på det ena spåret idag och återkomma till det andra i en senare lucka. I dagens lucka finns hår. Eller avsaknad av hår. Normen att som kvinna ha så lite hår som möjligt. Hår ska helst endast finnas på håret, ögonfransarna (där betalar vi för att få mer hår) och ögonbrynen. Hår på armarna är okej generellt OM det inte är för mycket och för mörkt (när jag pluggade i USA träffade jag en tjej som rakade sina armar och hennes pojkvän visste inte ens om detta utan trodde att hon hade så hårlösa armar). Vi vill inte att en kvinna ska ha mer hår på armarna än någon man kan ha. Gud bevare oss väl. Männen ska få smeka len och mjuk hud och ska endast kunna dra sina fingrar genom kvinnans väldoftande, nytvättade hårsvall som endast befinner sig på huvudet.
Ställen på kroppen där kvinnor inte ska ha hår är på magen ("raggarsträng"), på benen, under armarna, på läppen, på hakan och naturligtvis på könet/underlivet/muttan/snippan/fittan/mufflan, ja kärt barn har många namn som ni vet och så även det kvinnliga könsorganet.
Jag erkänner, jag är NORMALISERAD i detta. Jag går också loss med rakhyveln för att ta bort det där som idag anses vara något sorts biologiskt misstag anno 2011. Jag har provat vaxremsor och gud vet vad för plågsamma sätt. Men nog borde vi kvinnor inte längre ha hår på dessa ställen?? Borde inte flickebarn idag vara de som föds utan detta på samma sätt som mänskligheten utvecklats genom historien (började gå upprätt och sånt där ni vet).
Vi får väl nog ändå vara glada över att en mångfald av tekniker (vi är ju alla olika och något ska det finnas för alla kvinnors smak och vanor) finns för att ta bort detta oönskade, lite äckliga, som behagar VÄXA på våra kroppar. Allra helst borde nobelpris delas ut för denna korrigerande upptäckt som gör att vi kan behaga på bästa sätt. Hårlöst.
Och nog kan man bli slät och fin och behaglig av detta. Men det är då inte utan besvär som många säkert vet. Biverkningar om man så vill. Och detta har också varit ett samtalsämne med vänner genom åren. Hur man slipper de där hemska inflammerade hårsäckarna när man rakar sig mellan benen eller under armarna? För det vill man ju inte ha. Gå från pudelkalufs till röda kliande prickar, nej nej. Så då diskuterar man sätt att undvika detta på, eller att lindra det. Och som tur är har det ju tagits fram medel även för detta, praise hårborttagningsindustrin!!
Men, det finns ju funktioner som detta hår fyller, believe it or not. Så jag gör revolution och låter bli. Varsågod för intima vetskaper om mig. Tycker det är ledsamt att läsa på bloggar och forum om detta, och inte minst från kvinnor som uttrycker desparation över frågan. Hur raka sig utan problem?! Jag tänker att kanske är problemen i sig ett tecken på något?
Det spår jag lämnar därhän i denna lucka men kommer återkomma till är att det kryper längre ner i åldrarna hos flickor. Normen om hårlöshet (och mycket annat). Kanske är det motviljan mot vuxenheten och vurmandet för ungdomligheten. Eller är det ett osjälviskt värnande av männens ömtåliga händer och ögon?
//Bea
PS. säkert kommer kommentarer om männens debackel med skäggväst och perfekt ansade käklinjer. Ser fram emot att läsa ett inlägg om det.
