Lucka 13

Med tungt hjärta skriver jag dagens lucka nummer 13. Luciadagen idag. Sankta Lucia, skändad och mördad för sin tro och för sitt motstånd att bli bortgift med en man. Mannen i fråga angav henne och det var början på hennes öde.

Igår kunde vi läsa och höra om en ny studie gjord bland personal på Södersjukhusets akutmottagning. En tredjedel av de anställda anser att den kvinna som blivit misshandlad har sig själv att skylla. En tredjedel. Det är för mig en hisnande andel samtidigt som jag försöker gräva djupt i mitt medvetande för att komma fram till om det också är för mig en överraskande andel. Jag tror inte det. Tyvärr. 

Var tionde tycker inte heller att vården bör utreda hur skadorna har uppkommit. Var tionde tycker alltså att det är ok att skicka kvinnan tillbaka hem för att sedan träffa henne nästa helg igen? Nej, på den frågan skulle nog inte var tionde svara ja, men det är tyvärr konsekvensen av deras åsikt. Enligt mig. Skulle någon komma in på akuten skottskadad eller knivskuren så tror jag inte frågan skulle lämnas därhän. Men med blåmärken och en bruten arm är det visst värt att låta bli att ens ställa en fråga.

Jag läste på SR:s hemsida igår (samma länk som ovan) där det också stod följande: "Enligt FN är våld mot kvinnor fortfarande en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och samtidigt ett av de minst åtalade brotten."

Det tål att stå på varje affisch som finns uppsmetad i varenda stad i vårt avlånga land.

Tänk om det vore så att anledningen till att det var så var att så få fall anmäldes, eller att vi alla var så totalt ovetandes om vad som skedde. Fast nej. Vi vet mer än väl vad som försiggår i många hems till synes lugna och trygga vrå. Ändå denna attityd. Denna tystnad. Denna motvilja, eller ignorans, mot att hjälpa.

Ingen kvinnas beteende kan någonsin ursäkta en man att slå. Aldrig. Ändå ursäktas det. Varje dag. Det ursäktas dessutom av de människor som vi alla vill ska vara den trygga hamnen när vi behöver. Sjukvården. På akuten när en kvinna kommer in med bruten arm eller ett jack i huvudet.

Men vi vet också att sjukvårdspersonal inte står över oss andra, hur mycket vi än önskar eller tror det. Min vän Torun skriver så bra om det. Läs det. Näst efter min önskan att ingen kvinna ska tvingas uppsöka sjukhus på grund av att en man misshandlat henne finns min önskan att dessa kvinnor möter Torun när de väl är tvungna.

Vi måste våga prata om det. Vi måste våga ställa krav på att detta inte förbli en perifer fråga i vårdutbildningarna. Över 27 000 anmälningar bara förra året är ingen perifer fråga. De människor som möter dessa kvinnor ska ha alla förutsättningar att också vara den rätta personen dessa kvinnor möter.

Det finns många som tycker detta är hemskt, alldeles fruktansvärt. Jag ser inte hela världen i svart och tror att ingen bryr sig. Men vi måste sluta vara tysta och undlåta att ifrågasätta dessa attityder. Varje gång vi möter dem. Kanske är någon du känner sjuksköterska eller läkare? Prata om det med dem. Kanske har någon du känner uppsökt sjukhus för en bruten arm och ingen vågat fråga hur det gick till? Har du?

//Bea

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0