Lucka 6
I Lucka 6 finns min rädsla gällande abortfrågan. Inte en direkt och brännande rädsla inför något ont som i detta nu står för tröskeln. Mer än rädsla för vad jag kan förnimma borta i horisonten.
I lördags var jag på ett föredrag med Gunilla Thorgren som skrivit en biografi om Elise Ottesen-Jensen, "Ottar och kärleken". Föredraget inleddes med en förmaning, eller kanske en rädsla där också, om att Ottar inte får glömmas bort. Thorgren såg risken att dagens unga riskerade göra det. Att arvet och minnet av Ottars verk skulle gå förlorat. Jag satt således irriterad de första minutrarna över att ha betalat femtio spänn för att sitta där och höra att jag som ung minsann osv...
Men jag erkände för mig själv allteftersom föredraget fortlöpte att visst finns den risken. Min kunskap om Ottar, pinsamt nog, sträckte sig till en vag uppfattning om att hon var aktiv rörande sexualupplysning i skolan och några nummer av tidskriften "Ottar" som fanns att läsa i gymnasiets bibliotek där vi gärna satt och fnissade över frågor rörande kondomer och förälskepirr.
Biografin ska jag läsa, men nog finns redan nu Ottar inskriven i min lista över superhjältinnor. Ottar som kämpade för sexualupplysning, för preventivmedel och upplysning om detta, som grundade RFSU och som hjälpte otaliga kvinnor att genomföra illegala aborter på ett säkert sätt (dvs inte med strumpstickor och annat elände). Hon var, och är än idag, världsberömd för sina insatser och arbete inom sexualpolitiken. Thorgren avslöjade att man i Norge knappt vet vem hon var...
I slutet av föredraget framhöll Thorgren sin oro inför just abortfrågan och tendenser hon kunnat sköjna i debatten mot en hårdare syn på aborträtten. Idag pågår aktiva diskussioner i abortfrågan, framförallt internationellt. I Polen vill man lagstifta om befruktningsögonblicket (dvs att liv uppstår i befruktningsögonblicket) och i USA finns liknande krafter. Inskränkningar sker på flera håll. Senast i somras florerade en debatt där Marcus Birro slängde sig in i smeten och fick utrymme att minsann peka på det hemska med abort. Även i Sverige har frågan om en samvetsklausul diskuterats, det vill säga att vårdpersonal ska kunna avstå från att utföra aborter. Frågan om att neka utbildning kring abort har också varit uppe. Det var detta Thorgren menade och jag förstår henne. Jag satte själv kaffet i halsen i somras.
Aborträtten går inte säker. Kanske, eller till och med troligen, går den aldrig säker. Frågan har senaste 20 åren skiftat i dimension. Från att fokusera på inskränkningar i abortlagstiftningen till att handla om hur vi kan förebygga oönskade graviditeter. Det är en bra utveckling, för en abort är inte något som någon tar med en klackspark. Min bestämda åsikt om en generös abortlagstiftning handlar inte om att jag som frigjord kvinna saknar respekt för liv eller tycker att en graviditet är som en förkylning eller på sin höjd ett tandläkarbesök. Tro inte det.
Det handlar snarare om min övertygelse om MIN rätt till MIN kropp. Det handlar om att ingen, framförallt inte män som gjort det i alla tider, ska bestämma över MIN sexualitet, för det landar där i slutändan och det gör mig vansinnigt förbannad ur alla aspekter.
Nej, frågan är inte den hetaste i Sverige idag, men den ligger och pyr och jag tror att man aldrig kan vända ryggen till frågor som rör rättigheter som långt ifrån alltid har varit självklara. Inte minst kan vi lyfta blicken utanför landets gränser för att se hur våra medsystrars självbestämmande blir mindre och mindre.
Vill man läsa ett bra inlägg kring abortfrågan så läs Katrine Kielos krönika.
Jag är för att blanda upp lite i mina luckor och bjuder gärna på bilder och klipp av olika slag. Här är ett sätt att se på fördelarna med en stark aborträtt även om det inte har ett feministiskt perspektiv...
(http://tjuvtittat.se/wp-content/uploads/2011/10/fulabarn1.jpg)
//Bea
I lördags var jag på ett föredrag med Gunilla Thorgren som skrivit en biografi om Elise Ottesen-Jensen, "Ottar och kärleken". Föredraget inleddes med en förmaning, eller kanske en rädsla där också, om att Ottar inte får glömmas bort. Thorgren såg risken att dagens unga riskerade göra det. Att arvet och minnet av Ottars verk skulle gå förlorat. Jag satt således irriterad de första minutrarna över att ha betalat femtio spänn för att sitta där och höra att jag som ung minsann osv...
Men jag erkände för mig själv allteftersom föredraget fortlöpte att visst finns den risken. Min kunskap om Ottar, pinsamt nog, sträckte sig till en vag uppfattning om att hon var aktiv rörande sexualupplysning i skolan och några nummer av tidskriften "Ottar" som fanns att läsa i gymnasiets bibliotek där vi gärna satt och fnissade över frågor rörande kondomer och förälskepirr.
Biografin ska jag läsa, men nog finns redan nu Ottar inskriven i min lista över superhjältinnor. Ottar som kämpade för sexualupplysning, för preventivmedel och upplysning om detta, som grundade RFSU och som hjälpte otaliga kvinnor att genomföra illegala aborter på ett säkert sätt (dvs inte med strumpstickor och annat elände). Hon var, och är än idag, världsberömd för sina insatser och arbete inom sexualpolitiken. Thorgren avslöjade att man i Norge knappt vet vem hon var...
I slutet av föredraget framhöll Thorgren sin oro inför just abortfrågan och tendenser hon kunnat sköjna i debatten mot en hårdare syn på aborträtten. Idag pågår aktiva diskussioner i abortfrågan, framförallt internationellt. I Polen vill man lagstifta om befruktningsögonblicket (dvs att liv uppstår i befruktningsögonblicket) och i USA finns liknande krafter. Inskränkningar sker på flera håll. Senast i somras florerade en debatt där Marcus Birro slängde sig in i smeten och fick utrymme att minsann peka på det hemska med abort. Även i Sverige har frågan om en samvetsklausul diskuterats, det vill säga att vårdpersonal ska kunna avstå från att utföra aborter. Frågan om att neka utbildning kring abort har också varit uppe. Det var detta Thorgren menade och jag förstår henne. Jag satte själv kaffet i halsen i somras.
Aborträtten går inte säker. Kanske, eller till och med troligen, går den aldrig säker. Frågan har senaste 20 åren skiftat i dimension. Från att fokusera på inskränkningar i abortlagstiftningen till att handla om hur vi kan förebygga oönskade graviditeter. Det är en bra utveckling, för en abort är inte något som någon tar med en klackspark. Min bestämda åsikt om en generös abortlagstiftning handlar inte om att jag som frigjord kvinna saknar respekt för liv eller tycker att en graviditet är som en förkylning eller på sin höjd ett tandläkarbesök. Tro inte det.
Det handlar snarare om min övertygelse om MIN rätt till MIN kropp. Det handlar om att ingen, framförallt inte män som gjort det i alla tider, ska bestämma över MIN sexualitet, för det landar där i slutändan och det gör mig vansinnigt förbannad ur alla aspekter.
Nej, frågan är inte den hetaste i Sverige idag, men den ligger och pyr och jag tror att man aldrig kan vända ryggen till frågor som rör rättigheter som långt ifrån alltid har varit självklara. Inte minst kan vi lyfta blicken utanför landets gränser för att se hur våra medsystrars självbestämmande blir mindre och mindre.
Vill man läsa ett bra inlägg kring abortfrågan så läs Katrine Kielos krönika.
Jag är för att blanda upp lite i mina luckor och bjuder gärna på bilder och klipp av olika slag. Här är ett sätt att se på fördelarna med en stark aborträtt även om det inte har ett feministiskt perspektiv...
(http://tjuvtittat.se/wp-content/uploads/2011/10/fulabarn1.jpg)
//Bea
Kommentarer
Postat av: Anonym
Var hon en bra föredragshållare?
Postat av: Bea
Det tycker jag, hon gjorde en bra dragning om Ottars live under den timmen så väl avvägt i tid och kunde ge lite kompletterande info som svar på frågor.
Trackback
